realitybreakdown

Att vara ensam är en konst. Det är något som kräver tid och arbete för att bli bra på. Och i ärlighetens namn har jag aldrig varit speciellt bra på det.

"How to be single" är en film. En ganska löjlig typisk tjejfilm. Men filmen talar till mig, löjlig eller ej. Filmen har trots sin löjlighet en sensmoral som jag av alla borde ta till mig. Filmen handlar om det faktum att man inte ska glömma bort sig själv, sina drömmar och sina visioner för någon annans skull. Att man måste lära sig att trivas med sig själv, tycka om sig själv och till och med älska sig själv. Jag är precis som så många andra helt besatt av att vara kär. Hela idén om kärlek fastnar i mitt huvud och blir hela mitt liv. Det konsumerar mig och jag försvinner i hela processen. Jag glömmer bort mig själv, mina drömmar och hela jag tynar bort.

Jag fastnar i mäns "dicksand". Så fort jag får lite uppmärksamhet upphör jag att existera och allt annat hamnar i skymundan. Jag sjunker djupare och djupare i deras "dicksand" och är jag dum nog kastar jag mig in i något utan att tänka. Jag har senmer gjort detta trots en dålig magkänsla från start. Det här har redan hänt alldeles för många gånger. Jag lovar mig själv varje gång att det inte ska hända igen. Jag intalar mig själv att jag vill vara ensam. Jag säger till mig själv att jag behöver vara ensam och att det är bra för mig. Jag säger ständigt till mig själv att inte stressa och ta förhastade beslut. Jag ska inte falla för första bästa kille som ger mig uppmärksamhet. Yada yada yada...
Jag har sagt allt det här till mig själv så otroligt många gånger men det är inte förrens nu som jag inser med full styrka att jag aldrig riktigt menat allt det där. Nu när jag sitter här ensam i min lägenhet, en dag då jag gått upp kl 7 för att tvätta och sitter och tänker på vad jag ska laga till mig själv ikväll, nu förstår jag att jag ljugit för mig själv.

Ja, jag drömmer så klart fortfarande om kärlek. Ja, jag saknar att ha någon. Ja, jag vill vara lycklig tillsammans med någon. MEN, jag kan med ärlighet och stor säkerhet för första gången i mitt liv säga att jag vill och behöver faktiskt vara ensam ett tag. Jag behöver den här tiden till att ta itu med det emotionella kaos som råder inom mig. Jag måste lära mig att kontrollera mina känslor och sluta förlora mig själv så fort en man kollar åt mitt håll. Jag måste bli självständig på fler sätt än att betala mina räkningar och laga min mat. Jag måste lära mig att vara bra på att vara ensam. Om jag inte kan stå ut med mitt eget sällskap hur ska då någon annan kunna göra det?

Ingen mer stress. Ingen mer press. Ingen mer jakt.
Aldrig mer ska jag låta något/någon konsumera mig på ett sådant sätt att jag glömmer bort mig själv i processen. Jag måste vara stark. Ensam och stark.