realitybreakdown

Det verkar bestämt som min tid i limbo är över. För den här gången i alla fall. 

Jag hoppas innerligt att jag aldrig behöver befinna mig där igen. 

 

Just nu är saker på väg åt rätt håll igen. Jag ska erkänna att jag är fortfarande rädd. Rädd för diverse saker, men jag är också redo och villig att än en gång kasta mig ut i det där man kallar kärlek. Egentligen så vet jag vad som fick oss att hamna i ett nattsvart mörker. Så mitt största mål och min största prioritet nu är att jobba med att lösa dessa problem.

Alltid har jag varit en stor förespråkare för god kommunikation. Jag har inte varit blyg med att slänga omkring klyshan; God kommunikation är nyckeln till vilket lyckat förhållande som helst. 

Jag står fast vid detta, men en förhoppningsvis tilfällig dipp i självfötroendet samt en allmän rädsla för att framstå som irriterande har gjort att t.o.m. jag, kommunikationens största förespråkare, fallit efter med det.
Dock står ett ännu större uppdrag på mitt schema. Jag har en mur att riva. En mur som inte gör någon gott, allra minst den som den ska "skydda".
Jag skulle vilja skriva mer ingående men väljer att inte göra det. Det skulle inte vara rättvisst. Plötsligt ser jag flera besökare på den här bloggen varje dag, något som gör mig förvirrad. Ingen har läst på den här sidan på flera år. Vilka är ni? Eller är det bara en person som läser från 74 olika prylar, IP adresser...? Vad vet jag. Oavsett, det jag skulle komma till...med anledning av att jag plötsligt fått "läsare" kan jag inte längre använda den här bloggen som den dagbok jag haft den till förut. Det är klart att bloggen är till för att dela med sig, men inte alltför privata saker. OCH den kommer absolut aldrig att användas till att hänga ut någon. Så därför sätter jag därmed P för detta ämne.

 

Jag blickar framåt. Kikar in på Arbetsförmedlingen varje dag och hittar en hel del jobb som är värda att söka. Just när det gäller arbetslivet har jag ett bra självförtroende. Jag vet att jag har ett bra CV, är en killer på att skriva personliga brev och jag är dessutom inte blyg. Jag har stora förhoppningar inför att hitta ett jobb och kan knappt vänta på att få leva ett vanligt jävla Svensson-liv. Efter att ha åkt fram och tillbaka mellan världsdelar och städer är jag trött på allt krångel. Det är klart jag vill resa massor. MEN, jag vill ha ett hem, en trygghet att återvända till. I princip hela mitt vuxna liv har jag levt från säsong till säsong, lön till lön. Nu får det vara nog. Jag vill ha ett fast jobb, en fast inkomst, en stabil ekonomi.

 

Angående att detta blivit mer av en dagbok än en blogg. Jag tror att när jag får en sann vän i min närhet kanske jag kan sluta använda den här bloggen som ett ordbajsplank. Jag saknar er, Charlotte och Kat. Ni är alldeles för långt bort. Jag har inget emot Småland eller de städer jag frekventar i, men faktum kvarstår...det finns ingen Charlotte eller Kat där. Sanningen är att jag känner mig otroligt ensam och längtar därför ännu mer efter ett nytt jobb med ännu fler bekantskaper. Jag har liksom ingen som är "min" vän där nere. Ingen familj och inga vänner gör det lätt att känna sig ensam, även om man har en pojkvän man älskar. Jag känner ett oerhört stort behov att ha lite av mina kind of peeps där nere för min egen, min pojkvän och vårt förhållandes skull. Så ja, NYTT JOBB SKARE BLI!