realitybreakdown

Blir det verkligen det? 
Hitills är svaret på den frågan, NEJ. 

Ingenting har hitills blivit som jag förväntat mig eller trott detta år. Allt är inte till det sämre, men vissa händelser kan inte låta bli att förvirra mig något så ofantligt. 
Man tror man får en känsla av något eller någon, men ack så fel man kan ha. Lyckligtvis har jag lärt mig en del genom åren och jag kan nog med säkerhet säga att jag inte är naiv längre. Ja, jag är fortfarande en obotlig romantiker som tror det bästa om alla. Men jag låter det inte dra ner mig. Även om jag fortfarande är denna romantiker har jag utvecklat en oförmåga till att lita på människor. Det är inte utan att en liten hint av bitterhet har smugit sig in i mitt liv. 

 

Detta året har varit spännande. Jag har funnit så mycket nya och goda vänner. Jag har som singel fått möjligheten till att utforska mig själv mer ingående som person. Ja, jag har många vänner men jag känner mig ensam. Och ja, jag känner mig ensam men jag har fortfarande inte bråttom att starta något nytt. Jag vill inte ha ett förhållande bara för att ha ett förhållande. Nej, utan jag har äntligen lärt mig att leva med mig själv. Jag behöver ingen käresta för att leva mitt liv eller inse att jag är värd allt det bästa i världen. Ensam är jag fortfarande stark. 
Det har tagit tid men nu sitter jag äntligen här, mycket snart 26 år gammal med en nyfunnen vishet som jag inte skulle byta bort för allt i världen. Jag inser att allt som jag gått igenom, alla eldprov, alla hjärtkrossande ögonblick, alla stunder då man tvivlat på sig själv, alla dagar man hatat att se sig själv i spegeln har byggt upp till just detta. 

 

Acceptans för mig och vem jag är. 
Vem behöver då en man vid sin sida egentligen?