realitybreakdown

Jaha, så sitter man här i Göteborg. Lyckades kamma hem jobbet som jag suktat efter och kan numera titulera mig som receptionist på Lisebergsbyn. Fördelarna med detta jobb är oändliga verkar det bestämt som. 
Jag får bo och arbeta i goa glada Göteborg, mina arbetstider är varierande, jobbet i sig själv är också varierande, mina kollegor är otroligt trevliga, lön, gratis Liseberg hela sommaren, nya kontakter, nya erfarenheter. Jag trivs bra helt enkelt. 

Men med flytten ner hit kommer även en del problem. Att hitta en bostad är inte det lättaste. Speciellt då jag inom en relativt snar framtid inte kommer att vara ensam längre. Just det, det var det där kapitlet som väntas på att få skrivas ner. Ännu har jag inte kunnat påbörja något och jag går fortfarande i väntans tider. Mitt tålamod börjar sjunga på sista versen och det kliar i mig av otålighet. Att vara helt ovetande om när något ska hända eller hur det kommer gå bränner ett hål inom mig av förvirring. Att inte ens veta NÄR är det som verkligen tär på mig. Det är svårt att planera jobb och bostad när allt fortfarande svävar omkring som ett moln ovanför mig. Ingenting är greppbart eller hanterbart just i denna stund. Det enda jag kan göra är att fortsätta vänta och jobba. 

 

Jobba ja. I ett försök till att inte känna efter eller tänka för mycket försöker jag hålla mig sysselsatt med diverse saker. Allt för att inte min överaktiva hjärna ska äta upp mig inifrån. Saker och ting faller på plats i livet men än finns många viktiga komponenter kvar. Snälla snälla låt mig inte behöva vänta så länge till.