Berg och dalbane vecka
Så kom då måndagen då jag skulle börja mitt nya jobb som engelskalärare på Boya International Kindergarten. Jag var självklart nervös och spänd inför vad som väntade. Jag hade ingen aning om vad det skulle innebära eller innehålla. Första dagen flöt på smidigt, med dock många nya namn, rutiner och procedurer att lära sig. Hela hjärnan kändes mer eller mindre som gröt och stressen byggdes på. Men ingen anledning till oro dock, jag såg och ser allt detta som en normal och sund reaktion till ett helt nytt jobb. Jag visste att jag med lite tid skulle anpassa mig, stressen skulle avta och allt skulle bli till vardag.
Första veckan fylldes däremot av två mycket intressanta dagar. Båda dagar deras kompletta motsatser. Onsdagen började som vilken dag som helst, med den enda skillnaden att det spöregnade när klockan ringde 05:40. Jag gjorde mig i ordning, klädde mig extra varmt och tog med det enda lilla paraply vi hade. Jag kommer ner och ska ta den korta promenaden ut till busshållplatsen, grabbar tag i mitt paraply för att fälla upp det när det visar sig att paraplyet är trasigt. Det går inte att klicka fast det upptill utan jag måste istället hålla handen längst upp på paraplyet för att kunna använda mig av det som skydd mot det piskande regnet. Jag reflekterar självklart inget mer över detta utan skyndar istället vidare ner mot vägen. När jag är en sisådär 10-15 meter ifrån busshållplatsen ser jag bussen dundra förbi. Lysande, tänker jag. För jag vet att jag nu antagligen kommer att få vänta i minst 10 min i regnet på nästa buss. Jag ställer mig i position och stålsätter mig mot regnet och vinden. Jag håller krampaktigt tag i paraplyet, börjar dessutom få kramp i min arm av att ständigt behöva hålla den över mitt huvud. Vinden och regnet intensifieras i takt med att min irritation växer. Äntligen ser jag de röda lysande numren på fronten av bussen komma runt kröken längre upp på vägen. M224 heter bussen jag ska med och jag känner hur jag slappnar av i hela kroppen när jag äntligen får kliva på bussen och ta skydd från det fördömda vädret. Jag blir ännu mer avslappnad när jag tar en titt på klockan och inser att jag endast behövt vänta i 5 min ute i regnet, vilket också har eliminerat chansen att bli sen till jobbet. Jag sätter mig på min vanliga plats, näst längst bak till höger. Pluggar in musiken, gräver fram mina brödbitar som föreställer frukost och gör mig redo för den nästan 1,5 timme långa bussturen.
Första delen av bussresan flyter på som vanligt. Bussen fylls sakta men säkert på med människor, rutorna immar igen av fukten och jag ryser till av kylan. Bara en sidotanke angående det också; både värme och air condition verkar vara ett främmande koncept på denna del av jordklotet. I alla fall om man ska döma av mina egna erfarenheter där jag redan på några få korta veckor upplevt både helveteshetta och Antarktis kyla, båda utan någon som helst skymt av varken värme eller ac.
I alla fall, jag sitter på bussen. Trött, blöt och kall. Vi har väl kommit en sådär halvvägs när något helt plötsligt är fel. När vi ska köra ifrån en busshållplats bara varvar motorn på bussen, det är som om busschauffören inte får i någon växel. Vi bara står och brummar. Folk börjar nyfiket sträcka på sig och titta undrande mot chaufförens håll. Helvete, är den enda sammanhängande tanke min hjärna i denna stund kan producera. Tredje dagen på mitt jobb och jag ska behöva bli sen. Tredje dagen på jobbet och jag lyckas kliva på en bussjävel (ursäkta mitt språk) som går sönder. Tredje dagen på jobbet och jag kanske blir fast någonstans på ett ställe där jag aldrig varit, i en megastor stad, i ett land där i princip ingen talar engelska. Jag lugnar ner mig när jag inser att vi fortfarande står vid en busshållplats där min busslinje stannar. Jag skulle kunna gå ut och ta nästa buss med samma nr. Större delen av alla passagerare sitter kvar så jag bestämmer mig för att följa deras exempel. Jag ser även ett par som jag vet ska av på samma ställe som mig, något jag lagt märke till då de har åkt samma buss som mig varje morgon. Jag bestämmer mig för att göra som dem. Jag meddelar jobbet att jag sitter fast någonstans halvvägs till jobbet och att jag antagligen blir lite sen. Efter att chauffören brottats med problemet i ca 15-20min ger han upp, ställer sig upp och säger något på kinesiska. Alla reser sig då upp och går ut ur bussen. Jag följer med strömmen och kommer än en gång ut i regnet. Det visar sig att han har fixat så en M224:a har stannat precis bakom oss och vi kan hoppa på den gratis. Jag pustar ut när jag inser att faran att bli ”strandad” någonstans i Shenzhen utan pengar eller förmåga att tala kinesiska är över. Jag är äntligen än en gång på väg till jobbet. Efter en trång, fuktig och bökig bussresa är jag äntligen framme.
Men bussresan är bara första etappen av mitt pendlande till jobbet. Jag måste nu ta tunnelbanan en station. Jag skyndar igenom hela den långa gången mellan tunnelbanelinjerna för att komma fram till rätt och småspringer nerför trappan. Jag kommer ner lagom till att se mitt tåg lämna perrongen. Fantastiskt. Jag bara känner hur välsignelserna fullkomligt regnar ner över mig. Vilken otroligt fantastisk dag det verkar som jag har framför mig. Jag väntar på nästa tåg och stålsätter mig för resten av dagen. Eftersom den börjat så oerhört ”bra” på alla sätt redan, känner jag att lite stålsättning är på sin plats. Jag lyckas i alla fall komma fram till jobbet endast 10 min försenad. Jag pustar ut och min underbara kollega Yoyo skrattar och säger att det inte gör något. Jag tar mig igenom resten av dagen i ett allmänt negativt och irriterat tillstånd. Inget som jag låter gå ut över mina kollegor eller barn naturligtvis, men jag känner inombords hur detta var en sådan dag där man helt enkelt bara skulle ha stannat under täcket. Jag överlever till slut dagen och tar mig hem hel och någorlunda ren. Att inte hissen inte stannar på vägen upp till lägenheten ser jag som ett mindre mirakel och jag fullkomligt stupar i säng när jag väl är hemma. Jag somnar totalt utmattad och bara allmänt glad över att dagen är över.
Torsdagen kommer, och med onsdagen färskt i minnet befarar jag det värsta. Men med en titt ut igenom fönstret konstaterar jag snabbt att det åtminstone inte spöregnar idag. Vädret ser istället mycket bra ut. Jag gör mig som vanligt i ordning, trippar ner till bussen. Lyckas tajma min ankomst till busshållplatsen oerhört bra och kommer snabbt och smidigt på min buss. Sätter mig på min plats och är ganska tillfreds med min tillvaro även fast klockan är innan 7 på morgonen och jag endast har några torra brödbitar till frukost. Mitt humör blir ännu bättre när en av mina favoritlåtar börjar spelas i mina öron. Solen skiner och resan flyter på bra. Jag kommer t.o.m. fram långt tidigare än vad jag brukar. Jag gör mig redo att kliva av bussen på sista stationen och till min stora förvåning och glädje vänder sig busschauffören bakåt vinkar glatt och ropar Bye Bye till mig när jag kliver av. Jag svarar så klart glatt tillbaka och går med lätta steg vidare mot tunnelbanan. Borta är gårdagens bekymmer, idag ska inget gå fel. Och hör och häpna, resten av dagen flyter på otroligt bra. Alla lektioner går jättebra, ungarna verkar ha roligt och tycka om mig. Mina kollegor är hur gulliga som helst och dagen känns som den totala motsatsen mot gårdagen. På vägen hem har jag även nöjet att uppleva en mycket surrealistisk och allmänt roande händelse.
Jag anländer till Mumianwan’s tunnelbanestation, något som betyder att jag endast har ca 15-20 min kvar på bussen innan jag är hemma. Jag sitter som vanligt och lyssnar på musik och tittar ut genom fönstret. Bara minding my own business liksom. När jag plötsligt förnimmer den bekanta känslan av att vara iakttagen. Jag tittar mig omkring i bussen för att finna källan till denna mer eller mindre obehagliga känsla.(Som dock förekommer större delen av tiden som jag vistas utanför hemmets väggar.) Min blick vandrar över folkhavet i den fullkomligt proppfulla bussen och jag möter snart en mans blick. Han är en, av vad jag kan döma, kinesisk man i medelåldern, han vinkar glatt till mig och jag ler lite snett och nickar lite åt hans håll för att sedan fortsätta med att försöka stirra hål i bussfönstret, medans jag sakta ber inombords att han ska låta mig vara resten av resan. Men bussgudarna är inte på min sida och på nästa hållplats hoppar en del människor av, något som gör det möjligt för mannen att fortsätta bakåt i bussen så han kan stå precis bredvid min sätesrad. Jag ser endast detta i ögonvrån då jag fortsätter att stirra ut genom fönstret för att försöka undvika ögonkontakt. Mitt avståndstagande yttre är även det ett försökt till att få mannen i fråga att förstå att jag inte är intresserad av några närmare bekantskaper. Men av någon anledning fungerar inte mina taktiker. Mycket snart ser jag en hand vifta framför mitt ansikte och jag vänder mig mot hans håll och tar av min hörlurar. Tittar lite frågande på honom och inväntar den antagligen mycket knapphändiga engelska som väntar. Nice to see you, säger mannen på mycket riktigt, extremt svårförstådd engelska. Ehrm, nice to meet you too, klämmer jag fram av ren artighet. Samtalet fortlöper sedan med att mannen pepprar mig med de vanliga frågorna; Vart är du ifrån? Vad gör du här? Hur länge har du varit här? Jag svarar mest: Va? Då jag har svårt att höra vad han säger. Mannen pratar mycket högt och jag kan se hur huvud efter huvud vänder sig för att lokalisera ljudet. Jag fortsätter att be inombords för att mannens hållplats kommer snart eller att han tröttnar på mig. Inte för att han är otrevlig eller något sådant, men det känns något lustigt att dela med sig av mina privata uppgifter inför en hel buss med främlingar. Jag har i alla fall tur och mannen inser efter några hållplatser att inte ens är på rätt buss. Han hoppar och säger, See you. See you svarar jag, fast det är något jag varken hoppas på eller tror kommer att inträffa.
Resten av resan sitter jag och småler för mig själv. Mycket spännande, konstigt och intressant ska man få uppleva innan man dör. Speciellt om du är en lång, småtjock, grönögd viking med blått hår i Kina tydligen.
