Fy fan vad trött jag blir. Jag vet inte vad jag hatar mest. Mina fötter eller dagens skor. Jag har s.k. hålfot, även kallat högt fotvalv. Mina fötter har alltid varit på detta sätt men jag har de senaste åren haft stora problem med att hitta skor som passar. Det spelar i princip ingen roll vad för slags skor det är, alla stramar så hårt på ovansidan av foten att jag får kramp i hela fötterna. Ofta kan jag inte ens få på mig skon eller stänga den för att jag tydligen har ett mindre Mount Everest på ovansidan av foten. Ibland kan det också vara så att det är just bara själva "påklädningen" av skon som är problemet. När man brottats med skon i 10min och svetten rinner och den sedan sitter jättebra på foten blir man lite sur. Värt slitet? Nej. Det slutar med att man tar flera storlekar för stora skor för att få på sig skiten och går runt med skavsår lika stora som Texas varje gång man använder dem.

Jag är fullt medveten om att jag de senaste åren svällt på de flesta fronter och skulle hålla med, om någon kallade mig fet. MEN. Det finns INGET fett på mina fötter. De ser precis likadana ut.
Så min fråga är helt enkelt. Har dagens skor blivit mindre? Är det inte meningen att vi med högt fotvalv ska kunna köpa samma skor som alla andra?
Är någon med motsatsen till detta, d.v.s. plattfot som upplever liknande skorelaterade problem?
Ska man nu börja få komplex för sina fötter?
Vad är nästa steg i denna utveckling? Att vi med lite "annorlunda" fötter måste gå till speciallaffärer och få våra skor specialsydda åt oss?

Jag har aldrig haft något emot mina egna fötter. Tycker alltid att de varit symmetriska, mjuka, fräscha och relativt estetiskt tilltalande..overall fungerande bra fötter. Men nu tvingas jag nästan till att hata dem eftersom de blivit ett problem för mig. Tråkigt.

Den stora anledningen till detta mindre utbrott är att jag under denna ljuvliga "vårdag"(?) skulle gå en promenad med min kära hund. Ska snöra på mig mina knappt använda Reebok Easytone och gå ut. Utan "sporthandelsnissen" på Stadium som snörar upp skorna inser jag snabbt att bara att få på sig skorna är svårt. När jag väl fått på mig skorna känner jag såklart att dom sitter extremt stramt över foten. Detta resulterar också i att skosnörena är för korta. Jag kan knappt knyta dem men gör några provisoriska knutar iaf. När jag sedan går ut känner jag efter ca 100m att jag redan har kramp i hela båda fötterna. I ren stönighet vägrar jag vända för att byta skor och "utmanar" skorna i riktig Gladiatoranda. "Ni ska sitta som JAG vill det, för JAG har köpt er", liksom.

Efter 200m går ena skosnöret upp för första gången. Jag böjer mig ner och ska försöka knyta om snöret, men lättare sagt än gjort. Med en hund som är nyfiken på ALLT och drar som en bulldozer och skosnören som är 3,5mm långa var det en utmaning. Men jag lyckades och kunde gå vidare på mina alltmer krampande fötter. I samma takt som krampen i fötterna tilltar bubblar ilskan upp inom mig. Jag ser framför mig hur jag tänder en trevlig liten januaribrasa med skorna i på gräsmattan utanför lägenhetshuset. Jag ser hur jag tar skorna en efter en och kastar dem så långt jag bara kan ut i en sjö. Med andra ord, i mitt stilla sinne har ett förakt för dessa tortyrskor fötts.

Och inte nog med att fötterna gör ont som i helvete så måste jag tampas med skosnörena som går upp varannan minut. Ni som känner mig vet att jag inte direkt skulle vinna pris i någon tålamodstävling. Och det är precis såna här störande, irriterande och jobbiga saker som detta som kan få mig att "go bananas". Det är också i vid såna här tillfällen som jag blir sur och arg på ALLT. Medans jag går känner jag att jag är förbannad över all jävla is som täcker 90% av Lorensbergs yta. Jag blir förbannad på Gudrun för att hon drar. Jag blir förbannad över att solen lyser mig i ögonen. Jag blir förbannad över att ungarna på dagiset jag passerar skriker som apor. Jag blir förbannad över att mina byxorna har bestämt sig för att sitta helt fel. Jag blir förbannad över folk som kör som idioter. Ja, jag blir förbannat på allt.

När jag sedan äntligen är hemma är jag helt redo att hämta den största kökskniven vi har och gå lös på skorna, men sansar mig när jag inser att skorna kanske kan skänka glädje till någon annan. Någon som har "normala" fötter. Så om du läser detta och är intresserad av ett par knappt använda Reebok Easytone i storlek 38,5, hör av dig. Vill dock inte sälja skiten för billigt då de praktiskt taget är oanvända och kostade mig 998kr, någon jävla glädje ska jag väl få av dom. Men för en femhundring är dom dina!

Nu kanske ni undrar varför jag köpte skorna från första början. Och ni undrar säkert också om jag inte provade dom i affären innan jag slog till. Men jo, det gjorde jag. Men som sagt, med en "sporthandelsnisse" som snörar upp skorna och kör sin salespitch blir man lättövertalad. De satt bättre i affären och jag intalade mig själv att de skulle mjuka upp sig efter mer användande. Detta är säkert fallet men jag har helt enkelt inte tålamodet att vänta på att skorna ska bli "mjuka", och mina fötterna är ju fortfarande "missbildade". Så nu ska dom ut, på ett eller annat sätt.

Nu, några timmar efter denna smärtsamma och humörförstörande promenad är jag inte arg längre. Men be mig inte gå i hallen och se eländet igen, för då kanske kökskniven åker fram.

"Skjut mig nu och skona mig från helvetet!"

Var orden jag yttrade i bilen efter att allt som kan gå fel, gått fel.
Hur många gånger har man inte hört just dessa ord, "Allt som kan gå fel har gått fel". Jo man har säkert hört dom yttras hundratals gånger, men har verkligen bokstavligt talat "allt som kan gå fel, gått fel"?
Jag kan svära på min tomma plånbok och mitt lusiga liv att idag är dessa ord helt och hållet 100% sanna.
Behöver ni dock min allvarsamma ed ha mer bevis för att detta är sant kan ni ju ringa min kära styvmor Jeanette.
För jag var åtminstone inte ensam om att uppleva denna dag hämtad från de djupaste hålorna i underjorden.

Dagen började så fint med att jag väcks av att mobilen som ringer runt 9 tiden. Jag sätter mig yrvaket upp och kollar och ser till min stora lycka att det Plantagen som ringer. Jag harklar snabbt ur halsen och svarar. Dom vill att jag ska jobba mellan 11.00 - 18.00 idag. FAN! Jag har inte haft något att göra på hela jädrans veckan, har inget planerat imorn eller på söndag, men idag. Idag är hela dagen packad av saker som ska göras.
Jag försöker verkligen visa genom telefonen att jag är uppriktigt ledsen över att behöva tacka nej till jobb, men jag låter säkert mest som en nyvaken, desperat fattiglapp. (Precis vad jag var iofs)


Jaja finns inget mer att göra åt detta, jag går upp, kollar lite på TV och gör en pannacotta, vilket går väldigt smidigt med tanke på hur resten av dagen fortlöper.

Vid 12.30 hämtar Jea mig för en handlingstur till Willys. Först ska vi bara hämta ut två biobiljetter i stan och springa in en snabbis på systemet. Men en snabbis existerar inte en dag som denna. När vi först ska hämta bio biljetterna får vi reda på att dessa måste hämtas på Scala-teatern som ligger två kvarter bort, låter ju ganska kort men det blir en helt annan femma när man har en gipsad 37åring som sällskap. (Jea, om du läser! Du sa själv att det inte skulle vara möjligt att genomföra en "promenad" dit med din fot.. :P )
Vi bestämmer oss iaf för att vi tar systemet först och sedan åker bort till Scala och fixar biljetterna. Men väl inne på systemet väntar nästa bromskloss. Någon puckad ung kille har gått med på att köpa ut två 7.0 cider till en portad alkis. Hela grejen är dömd att misslyckas från början då alkisen och killen tillsammans går in och gör upp affären. 
Sen vill denna kille gå före i kassan, blir nekad (så klart) att handla, alkisen blir sur och vill prata med någon annan och katastrofen är ett faktum. Jag och Jea kom ganska smidigt undan ändå och lyckas ta oss ut därifrån med alkisens gnällande ringande i öronen.

Väl inne i bilen igen möts vi av nästa problem som kommer att bli ett bestående problem för resten av dagen. Bilar. Bilar, bilar, bilar, bilar överallt. Men tyvärr kommer ju inte bilarna själva, det värsta är att det sitter förare i dom. Förare som allra oftast visar prov på så otroligt värdelös hantering av bilen och bilkörning att jag blir mörkrädd och överväger att aldrig skaffa körkort för att slippa tampas med alla dessa idioter i trafiken. 

Vi kommer så småningom fram till Willys och ska parkera. Men att parkera på Willys är som att försöka spela badminton med en sked. Det är fan omöjligt. Det borde sitta varningsskyltar runt hela parkeringen. 

Varning! Denna plats är extremt farlig och kan visa prov på den mest idiotiska bilkörning och parkering du någonsin skådat. Vid exponering av denna plats under lång tid kan viss psykisk ohälsa uppstå. Bucklor i bilen och whiplash-skador tillhör också vanligheterna. Willys tar inte på sig ansvaret för något av detta.

Efter att nästan ha blivit påkörda ett antal gånger bestämmer vi oss för att parkera en bit ifrån ingången i hopp om att den största delen av dårskapen håller till närmast ingången. Vi lunkar oss fram till ingången och fixar två vagnar. Väl inne känns det som hemma, Willys vårt kära Willys med dessa underbara självscannare. Jag är så nöjd över att äntligen ha fått tummen ur röven och skaffat ett självscanningskort och känner lycka när jag ska få använda det för andra gången i mitt liv. Men ska jag få uppleva denna lycka, nej då, här står också den lede på vänt och det visar sig att självscanningen är stängd för service. Jippie..

Inne butiken går allt relativt smidigt och när jag prickat av allt på min lista beger jag mig till kassan. Jag ställer mig som vanligt i fel kö. Kön bredvid mig visar sig gå mycket snabbare och jag kan göra är att tyst förbanna mig själv och blänga lite surt ner i golvet. Äntligen blir det min och jag packar upp all min skit på bandet och ska sedan betala. Köpet medges ej! WTF, vad fan är det nu då?!?!??!!!!? Erik har ju fört över pengar så jag ska kunna handla. Så där står jag och svettas i min mycket, mycket varma dunjacka och kan inte betala med minst 200 missnöjda, otåliga kunder bakom i kön. Jag får ursäkta mig och säga att jag får ringa till "min mamma" och höra om hon kan lösa ut mig. Jag ringer till Jea och hon står i några kassor längre bort och väntar. När hon sedan kommer bort för att hjälpa stackars lusen jag så har ju kassörskan börjat med nästa kund. Och denna nästa kund ska ju inte bara ha lite fredagsmys. En mindre ICA-butik handlar hon och Jea som samtidigt står i kö i en annan kassa börjar bli stressad. Jag får gå bort till hennes kassa och börja packa upp medans Jea äntligen kan betala. Hon kommer tillbaka till sin kö lagom till att jag ställer upp dom sista varorna på bandet. Jag kan sedan i skam gå och packa mina varor. Jag känner mest att jag vill dö eller vill försvinna och ber att nu måste det vara slut på eländet. Och som om jag bönhörts av någon högre makt tar vi oss ut till bilen med alla varor och vagnar utan att dö.

När jag sedan kommer hem vågar jag inte åka den nylagade hissen i skräck att den kommer att stanna och jag kommer att dö instängd i en hiss på Rud. När jag äntligen kan öppna lägenhetsdörren och kliva in känner jag mig helt utpumpad på energi, men framförallt på glädje att jag måste måste få spy lite galla.
Så här har ni nu min galla, hoppas att den bjöd på något skratt eller något leende för nu känner jag att jag kan le igen iaf!!

Det känns som det varit vinter i flera år

Kommer det någonsin att bli vår

Solen fyller mig med lycka

Jag önskar att den alla mina dagar kunde smycka

Låter som titeln på en självbiografi från 80-talet, skriven av någon gammal avdankad alkholiserad Dramaten skådespelare. Men själva verket är att detta skulle vara en passande titel på min egen självbiografi.

Livet som lus är ett hårt liv. Dagarna präglas av ständig ångest, dåligt samvete och skräck. Känslor såsom avundsjuka, längtan och sorg är också vanligt förekommande i lusens liv. 

Ångesten är lusens ständiga följeslagare och skräcken är inte långt efter. De vandrar hand i hand. Ångesten kan smyga sig på när som helst men oftast i samband med konsumtion av något slag. Skräckbilder av att en dag sitta på nationell tv och skämmas som en hund följer.

När det är dags för att skaffa sig en partner och bygga sig ett bo startar lusens cykel av dåligt samvete. Lusen gör allt för att bidra till boet men denna cykel är mycket svår att bryta. Trots upprepade försök finns alltid det dåliga samvetet kvar som en gnagande värk i bakhuvudet.  

Lusen kan ofta upplevas som tråkig eller ointresserad av socialt umgänge. Men låt dig inte luras av detta, lusen är ofta ett mycket socialt djur men hindras av sin situation. Sorgen är djup över detta då lusen upplever att den går miste om många fina minnen och trevliga stunder. 

Avundsjuka över andra djurs bättre situation blandas också efter längtan efter att få ha det som dem. Men avundsjukan brukar aldrig vara en långvarig känsla då det dåliga samvetet övertar då lusen inser sina småaktiga tankar.

Introt till min framtida självbiografi.

Välkommen med beställningar...

Yuepp...
Har ju helt plötsligt haft ett så spännande och händelserikt liv den senaste tiden att bloggen trillat väldigt långt ner på mina "to do lists" om dagarna. Men det är nog så, min blogg existerar nog bara för att jag ofta är så otroligt och obeskrivligt uttråkad. Jag behöver ha något att göra när jag sitter helt sysslolös på dagarna och då blir bloggen ett bra tidsfördriv. Så jag antar att det är ganska naturligt att bloggen faller i glömska när jag faktiskt har något att göra om dagarna.

Så nu kanske ni undrar vad jag har haft för mig som möjligtvis kan vara så mycket viktigare än min otroligt "populära" blogg. Och ger ni blanka fan i vad jag gjort får ni veta det ändå... :P

I Onsdags var jag ju på Plantagen och arbetsprövade som det så fint heter. Gick skitbra så nu är jag bokad åtminstone varannan helg till slutet av Maj, sen får vi se om det blir nåt mer. Nice bajs säger jag bara!

I Fredags lekte jag kock och tillagade en trerättersmiddag till min kära familj. Blev ganska bra faktiskt och det verkade familjen hålla med om så det var ju tur. Kan ju skriva upp min fina meny här och se om snålvattnet börjar rinna på någon av er.

Förrätt
Halloumiost toast på en bädd av sallad och chili med ett stänk av havssalt.

Varmrätt
Marinerad och ugnsbakad fläskfilé med mozzarella, salami, basilika och vitlöksfyllning. Serverades med en krämig och god potatisgratäng.

Efterrätt
Hembakad äppelpaj med smuldeg och vaniljsås.

GÖTT VA!?!?!!???! Fan också, nu blev ju jag skithungrig.... :/

Jaja, man måste ju få skryta lite med sina talanger. Och på tal om talanger, jag har kommit fram till att jag har många dolda talanger. Inte bara detta med att jag är en mästerkock i ungefär samma klass som Gordon Ramsey. Obviously så är jag ju en fena på att stå i kassan på Plantagen. Sen är jag lite av en mästare på att riva saker upptäckte jag i helgen.
Iofs så kanske det är ganska enkelt och inget att stoltsera med..
Har hjälpt till hemma hos farsan med Ellinores framtida rum, dvs baracken. Blev en del snickrande också... :)

Sen håller jag ju på en del med trädgården hemma hos far... Kul men jobbigt.

Ja, man kan ju bara säga att jag har haft en del järn i elden den senaste veckan. Men är nu tillbaka i samma gamla tråkiga mönster igen... Längtar tills jag ska jobba! :D

Alla ni som har Spotify förstår nog vad jag menar. Men för er som inte har hört denna horribla reklam så kan jag ju försöka beskriva den för er.

Tänk er en underbudgeterad r'n'b låt med svenskt uttal a´la Dogge Doggelito. Rösterna autotunade i bött och så klart värdelösa "sångare". Texten är fruktansvärd...det är ju en reklam liksom. Men jag antar att det är meningen att reklamen ska framstå så som jag beskrivit den, men snälla! Skona våra stackars hjärnor! Reklamen är så fruktansvärd att kräkreflexen ger utslag varje gång jag hör den. Det värsta är ju att man inte kan stänga av ljudet under reklamen och vänta på att eländet ska ta slut utan du är fanimej tvungen att lyssna på skiten...!

"Oj oj oj, aj aj aj, skaffa IPhone och få Spotify!"

Ne fy, det borde finnas en lag mot dåliga reklamer. Då skulle vi t.ex. slippa alla dubbade reklamer eftersom alla dessa faller under kategorin dåliga, om inte rentav urdåliga.

Jag fattar inte hur ett företag tänker när dom gör en reklam och sedan dubbar den. Jag menar, jag tror inte jag är den enda som varje gång det kommer en dubbad reklam sitter och vrider sig av obehag i tv-soffan. Jag antar också att jag inte är den enda som får svårt att ta företaget eller reklamen på allvar om reklamen är dubbad.

"Men va fan liksom, hade ni inte råd med en ordentlig reklam eller??!?!!!?!?!" Tänker jag varje gång Cillit Bang, Vanish Oxy Action, Wherters chokladkola eller Clearblue graviditetstests reklamerna kommer. Man kunde ju faktiskt nästan tro att den "ädla dubbningskonsten" i stort sett skulle vara utdöd år 2010, men icke.

Men det finns kanske människor som uppskattar den s.k. "ädla dubbningskonsten" och får en själslig orgasm varje gång de får höra en människa prata medans läpparna lever sitt eget liv.

Vad vet jag??? För mig är det i alla fall ett mysterium.. :O

Nja det är nästan sant i alla fall..
Så här var de..
Satt och käkade tacos med Erik förut när det plötsligt börjar tuta febrilt i vardagsrummet. Det var alltså ingen bil i vårt vardagsrum även om det kan vara lätt att tro utan det var introt till en Michael Jackson låt.
Gudrun spetsar öronen och springer ut i vardagsrummet och ska leta rätt på upphovsmakaren till oljudet.

Jag får då en helcrazy tankeföljd i huvudet. 

Gudrun springer runt i lägenheten och letar efter Michael Jackson. Hon försvinner en stund men när hon sedan kommer tillbaka har hon något gummiaktigt, beigefärgat föremål i munnen. Jag ber henne spotta ut det och ser då till min stora förskräckelse att det är en näsa!?
Jag försöker prata hundspråk och be henne berätta vart hon hittade den. Hon viftar som en galning på svansen och springer iväg till badrummet där hon sedan trycker in huvudet under badkaret. Jag böjer mig ner och kikar in under, och vem ser jag??!!!?!!?!! Om inte Michael Jackson som har bott under vårat badkar i flera månader... :O

Hmm ja, ibland är man smart..

Ja det kan nog vara så.
Jag kan inte klara mig igenom en enda dag utan att göra det. Jag känner abstinensen komma krypande i form av kallsvettningar och darrningar. Hela världen blir till en suddig Picassotavla och jag vet inte vad som är upp och ner.

Är det så det känns när man är riktigt beroende??

I sådana fall, ställ upp mig på raden för arkebusering för jag är skyldig.

"Men vad är det hon är beroende av?" Undrar ni då..
Har hon börjat röka eller snusa, eller har hon kanske gått och gjort en Jeanette och fastnat i energidrycksträsket?
Om det är så kan ju Powerking´s tillverkare bara skrika Hallelujah och prisa sin taurin Gud för att ännu en stackars själ har klibbat sig fast i sötslisken.

Men nej.. Inget av detta plågar mitt sinne. Om sanningen ska fram så är det faktiskt inget som plågar mig. Snarare tvärtom, det fyller mig med glädje och lycka (men det är väl kanske det ett beroende oavsett vad man är beroende av framkallar).

Men nu kommer det, den stora sanningen, min blottning för er, the big reveal!
Jag är beroende av.......musik.

Höhö är ledsen att göra er besvikna om ni hade hoppats på något mer dramatiskt men så är det...

Kan inte klara mig igenom en enda dag utan att få lyssna på musik. Man kan nästan säga att jag knarkar musik.
Det som är så skönt med detta beroende är att man slipper obehagliga bieffekter så som t.ex. cancer eller skrumplever, man kan bara fortsätta att helt hämningslöst njuta av sitt beroende.

Jag är en stor allätare när det gäller musik (till skillnad från mat) och mitt beroende kan bli stillat av många olika artister och band men just nu har en specifik artist tagit överhanden och greppat tag om mig.

Salem Al Fakir!

Jag kan inte sluta att lyssna på hans underbara musik. Han är ett musikaliskt geni helt enkelt. Hans nya skiva "Ignore This" är helt enkelt brilliant och är som en orgasm för öronen.
Prova ni också vettja! Mem det är klart, alla kanske inte kan uppskatta hans otroliga talang, även fast det är svårt att förstå i min värld och verklighet.