realitybreakdown

Plötsligt var år 2016 slut. Precis som de flesta andra år i mitt liv har det stundtals varit väldigt turbulent. Många djupa dalar men också många höga toppar. För att sammanfatta året med ett ord så skulle jag säga omstart. Eller kanske till och med pånyttfödelse.

2016 började i någon slags dimma. En dimma av osäkerhet och ovisshet. Vad jag inte visste då var att innan halva året gått så skulle jag må sämre än jag gjort på länge.

De första sex månaderna av 2016 var en rent helvete. Jag var fast i ett kärlekslöst förhållande. Jag kämpade med min egen självbild, mitt självförtroende. Emelie som person tynade bort och jag kunde inte längre känna igen mig själv. Glädjen var som bortblåst. Livsglädjen likaså. Jag trivdes inte med min omgivning eller med människorna omkring mig. Men allra mest så trivdes jag inte med mig själv och den jag blivit.
Jag som hade lovat mig själv att aldrig någonsin mer tillåta någon att bryta ner mig på det sättet igen gick alltså i samma fälla, ännu en gång. Jag som skulle stå på mig och fortsätta på samma resa som jag startat så många år tidigare. Resan mot att älska sig och trivas med sig själv.
Allt hängde på en skör tråd och jag kände att jag var mycket nära ett sammanbrott. Jag skulle inte orka hålla uppe min fasad mycket längre till. Hur jag stod ut så länge som jag gjorde kommer jag aldrig kunna svara på. Jag skäms över att jag lät det gå så långt som det gjorde. Men tillslut så vaknade jag, och tur var det.

Efter det har mitt liv förändrats drastiskt. Det bottenlösa hål som jag tycktes totalt slukad av försvann förvånansvärt snabbt och plötsligt såg allt ljust ut. Jag kunde plötsligt andas djupt utan ett tryck över bröstet, jag kunde skratta, jag kunde känna hur min livsglädje återvände. Jag fick min egna lägenhet. Jag skaffade mig en massa nya underbara vänner. Jag stortrivdes på mitt jobb. Jag började bli Emelie igen.

I motsats till de första sex månaderna så var de sista sex månaderna av 2016 några av de bästa jag haft i mitt liv. Så mycket fantastiskt har hänt. Men det absolut bästa med år 2016 är att jag fann honom. Även om året varit kantat med så mycket underbara ting så finns det ingenting som ens kan komma i närheten av den ofantliga glädje och kärlek jag känner till den mannen. År 2016 kommer för mig alltid vara året då jag fann honom med stort H. Jag blir mer och mer säker på att jag äntligen har hittat rätt. På riktigt.

I mitt vuxna liv har jag haft fyra seriösa förhållanden. Av dessa fyra är det egentligen bara ett som varit bra. Där fanns inga tvivel, ingen oärlighet, ingen osäkerhet. Det tog slut av andra anledningar. De andra tre förhållandena har däremot varit kantade av allt det ovanämnda. Ganska tidigt i relationen så har jag insett att det inte är rätt. Att något inte stämmer. En dålig magkänsla. Och det har visat sig att min magkänsla varit helt rätt men att jag tyvärr varit dum nog att strunta i den. Alla dessa tre förhållanden har lämnat mig i bitar. Alla tre har sugit ner mig det där bottenlösa hålet där jag aldrig vill vara igen.

Nu däremot finns det inga tvivel, ingen dålig magkänsla, ingen osäkerhet. Tvärtom en eskalerande känsla av att ha hittat hem. En obeskrivlig kärlek. En nyfunnen glädje inför framtiden och allt som väntar. Jag vaknar varje dag med ett leende på läpparna. Jag blir tårögd av lycka bara av att tänka på det.
Jag kan med ärlighet säga att jag kan inte minnas senast jag var så odelat lycklig som jag är just nu. Jag med full ärlighet säga att jag inte kan minnas att jag någonsin känt så här starkt för någon förut.
Varje gång jag ser honom slår mitt hjärta knut på sig själv och jag kan inte hindra mig själv från att le. Att få vara nära honom är för mig det bästa som finns. Vad jag än skriver så känner jag att orden inte räcker till. Inom mig rasar en kärlek så stark och intensiv att jag alltid ligger i riskzonen för att brista ut i glädjetårar.

 

2017 kommer bli det bästa året hitills. Det vet jag.