realitybreakdown

Någon dag senare är det dags för mig att få träffa delar av Jänns släkt från hans pappas sida. Vi skulle besöka hans pappas äldre syster, d.v.s. hans faster. Jänns faster bodde med sin man i en jättelägenhet i ett höghus närmare centrum. Lägenheten var helt otrolig, Jänns faster likaså. Ca tre äpplen hög med permanentat hår och ett innerligt leende ständigt klistrat på läpparna. Jag tyckte om henne från första stund. Hon plockade fram innetofflor åt oss och jag tryckte ner mina stora västerlänningsfötter i ett par pyttesmå rosa plasttofflor. Hon bjöd oss att sitta ner och bad oss att ta för oss av alla läckerheter som fanns utplacerade på bordet; nötter, kakor, godis, frukt osv. Hennes man var av den lite tystare varianten men även han trevlig så klart. Han såg till att våra koppar hela tiden var till bredden fyllda med varmt te och pekade även han på alla godsaker på bordet åt oss. Jänns faster pratade snubblande fort på ett språk/dialekt som inte är lik vare sig mandarin eller kantonesiska. Det är speciell dialekt från deras hemstad tydligen, självklart bemästrar Jänn även detta språk, dialekt eller vad det nu ska kallas. Hon frågar självklart en del om mig men framför allt verkar det som att det är ”catch up time” för dem. Jänn får berätta om sitt jobb medans jag sitter och ser mig omkring i den fina lägenheten. Jag studerar en stor tavla på väggen mittemot mig, jag tittar ut på den fina utsikten, jag äter pistachnötter, allt medan jag försöker att gissa mig till vad de talar om. Plötsligt hämtar Jänns faster två st av de omtalade ”röda kuverten” jag hört så mycket om. Red envelope’s är en tradition under det Kinesiska nyåret. Det går ut på att man lägger ”lucky-money” i dessa kuvert och ger till varandra på nyår. Jag blir jätterörd och tar stolt och tacksamt emot mitt första röda kuvert. Jag tackar lite tafatt på kinesiska och hon ger mitt ett stort leende till svar.

Efter en stund kommer Jänns kusin, hans fru och deras barn på besök. Lyckligtvis kan kusinens fruga prata engelska och kusinen även förstå en del. De frågar mig de obligatoriska frågorna om när jag kom till Kina, hur länge jag ska stanna, om jag letar efter jobb, vad för jobb jag letar efter osv. Kvällen flyter på, större delen spenderar jag i total förvirring då samtalen för det mesta pågår över mitt huvud. Jag förstår inte ett dugg helt enkelt. Jänn pratar så mycket så han har varken tid att översätta eller jag tid att fråga om översättning. Men jag sitter där i soffan, ”minding my own business” liksom. Jag försöker göra mitt bästa för att inte se uttråkad ut, även om sanningen är att jag var en smula uttråkad.  Till slut ska vi äta mat. Jänns faster har förberett hur många rätter som helst. De korkar även upp vinet, något som fick Jänn att höja på ögonbrynen. Han sa att det var för att jag var en speciell gäst, att han hade varit där hur många gånger som helst men aldrig fått varken vin eller hälften så mycket och bra mat. Det utbringades en skål tillsammans med ”Welcome to China” önskningar till mig. Jag tackade länge och väl. Men lyckönskningarna byttes snart ut mot bekymrade blickar, ”Kan hon använda chopsticks?” står skrivet i deras ansikten och mycket riktigt säger Jänns faster något som Jänn översätter som; Vill du att jag ska hämta vanliga bestick till dig? Nej tack säger jag medan jag bestämt plockar upp mina pinnar och börjar äta. Resten av måltiden är jag mer eller mindre iakttagen hela tiden. Jänns faster är angelägen om att jag ska smaka på all mat och äta mycket. Hon slevar upp från fat efter fat åt mig och jag börjar snart känna att äter jag mycket mer så kommer jag snart att känna riset trycka på insidan av mina trumhinnor. Men maten är jättegod och jag äter så mycket jag bara kan utan att spricka. Efter maten pratar de en stund till om, ja just det, ingen aning. Jänns faster sitter nära mig, tittar på mig, skrattar och säger något till Jänn. Jag förstår att dom pratar om mig och frågar självfallet Jänn vad det gäller. Jänns faster hade tydligen frågat varför jag har så ljust hår på mina armar och varför jag är så lång och stor. Öhm, ja. Du skulle kunna svara att det är för att jag ifrån Sverige. Sverige som bekant ligger på andra sidan av jordklotet: sa jag. Ja, man slutar aldrig förvånas över alla konstiga frågor man får. Efter ett samtal om barnafödande och relationen mellan Kina och Hong Kong med Jänns kusin och hans fru har det blivit sent på kvällen och det är dags att åka hem. Vi tackar så mycket för oss, sätter på oss våra kläder och går emot dörren. Plötsligt står Jänns faster där igen. Den lilla söta kvinnan räcker mig ett litet orange paket. ”A gift from Macau” översätter kusinens fru till mig. Jag tackar än en gång på tafatt kinesiska (inkluderar även lite tack på både svenska och engelska tror jag) innan vi drar på oss skorna och beger oss tillbaka hemåt.

Det kinesiska nyåret närmade sig nu sitt slut. Yoyo skulle åka till sin hemstad Shantou för en skolträff och jag och Jänn hade hennes lägenhet för oss själva i två nätter. Innan hon åkte kom några av hennes vänner på besök. Jänn ombads springa ner till gatan och visa dem in. Efter en stund ringer portklockan, Yoyo är i köket och stökar och hör inte. Jag tittar förvirrat på porttelefonen som är märkt med kinesiska tecken och fattar absolut inte ett skvatt. Jänns mamma hör tydligen plötsligt klockan för precis innan jag ska gå och hämta henne kommer hon springandes, hon pekar på en av knapparna åt mig, trycker på den och ler. Nu vet jag alltså vilken av dem som låser upp porten. Uppför trappen kommer två medelålders män och en yngre tjej. Den första mannen spärrar upp ögonen och tvärstannar innanför dörren när han får syn på mig. Han var tydligen inte beredd på att Yoyo skulle ha en alien i sitt vardagsrum. Yoyo hälsar Hello hello på engelska som för att få männen att greppa situationen och de nickar lite åt mitt håll och säger Hello. Jänn kommer in bakom dem alla och jag tittar menade på honom. Han förstår så klart inte, men efter en viskande konversation på svenska slår vi fast att männen indeed inte visste att jag skulle befinna mig i lägenheten, än mindre att jag skulle vara västerlänning. De dricker te och pratar en massa innan maten är klar. Vi går till bords och i vanlig ordning blir det höjda ögonbryn och frågande blickar på mig när jag tar upp chopsticksen. Vi hinner äta en liten stund innan en av männen vänder sig till Jänn och frågar om jag kan använda chopsticks. Jänn vidarebefordrar frågan till mig och jag ser lite förvirrad ut och svarar ja. Egentligen ville jag svara, ”Haha ja jävlar se på fan, det kan jag ju!” och titta menade på pinnarna i min hand. Men skämt åsido, de flesta visar en väldig nyfikenhet och omsorg om en när det handlar om chopsticks och ens förmåga att mästra användandet av dem. Och jag måste säga att jag alltid känner samma stolthet och tillfredställelse när jag kan stilla deras oro genom att visa upp mina ”mad chopsticking skills”. Ok, det var kanske att överdriva en smula, men det är absolut inga fel på min förmåga att äta med pinnar. Jag klarar det i princip lika bra som de flesta andra här. Något jag är sämre på dock är att ta för mig av maten på bordet. Oftast står det en massa fat och skålar med olika rätter på. Du har själv en liten skål med ris framför dig och det är sedan upp till dig själv att ta för dig av alla läckerheter framför dig. Men på något sätt har jag en liten spärr där, jag får för mig att jag ser girig ut när jag gräver runt i grytor och fat med mina pinnar. Det känns även oartigt att sträcka sig. Yoyo brukar skämtsamt fylla på min skål med mat och säga att jag är för blyg för att ta för mig. Jag hoppas att detta är något som lossnar med tiden. Jag vill inte att folk ska tro att jag inte tycker om deras mat, för det skulle verkligen inte vara sant.

To be continued...