Att vara ensam
Snart utvecklar jag en personlighetsstörning. Schizofreni i allra grad. Bara så jag skulle ha någon att prata med.
Gudrun må vara en underbar hund, om inte den underbaraste rentav, men samtal med henne brukar inte vara speciellt givande eller ömsesidiga.
Min hjärna delar sig snart i två markanta delar. Den ena glad och sprallig, den andra sur och negativ. Jag känner redan nu hur denna process har startat med humörsvängningar som svänger upp pch ner som wailingarna i en Christina Aguilera låt. Och detta är inte vanliga humörsvängningar som man ofta kan uppleva vid hormonell obalans (alltså ingen pms eller bulle i ugnen) utan dom har sin alldeles egna signatur.
Ena sekunden kan jag vara peppad till tusen att göra allt jag bara önskar och vill. Gunde Svans gamla klysha "Ingenting är omöjligt", ekar då i mitt huvud. Allt förbyts sedan mot att livet ser nattsvart ut. Jag förvandlas till en liten emo-unge vars ända vänner i hela världen är dammråttorna under sängen. Jag kan inte göra något och jag vill inte göra något.
"I'm my own worst enemy, Don't let me get me!"
Jadu Pink, detta uttalande är så sant att du nästan förtjänar något slags pris för det. Varför inte Nobelpriset rentav!?
Men faktum är att mer pricksäkert skulle man inte kunna beskriva mitt förhållande till mig själv. Jag lägger ständigt krokben för mig själv. Men att börja tycka om sig själv på riktigt är ingen lätt match. Jag har jobbat på min självkänsla och mitt självförtroende under många år nu och det blir sakta men säkert en förbättring. Men som sagt, "Man byggde inte Rom på en dag".
Vad gör man då en dag som denna då dessa olika sidor av mig har en brottningsmatch. Jag har inget svar på den frågan. Har ni?
Gudrun må vara en underbar hund, om inte den underbaraste rentav, men samtal med henne brukar inte vara speciellt givande eller ömsesidiga.
Min hjärna delar sig snart i två markanta delar. Den ena glad och sprallig, den andra sur och negativ. Jag känner redan nu hur denna process har startat med humörsvängningar som svänger upp pch ner som wailingarna i en Christina Aguilera låt. Och detta är inte vanliga humörsvängningar som man ofta kan uppleva vid hormonell obalans (alltså ingen pms eller bulle i ugnen) utan dom har sin alldeles egna signatur.
Ena sekunden kan jag vara peppad till tusen att göra allt jag bara önskar och vill. Gunde Svans gamla klysha "Ingenting är omöjligt", ekar då i mitt huvud. Allt förbyts sedan mot att livet ser nattsvart ut. Jag förvandlas till en liten emo-unge vars ända vänner i hela världen är dammråttorna under sängen. Jag kan inte göra något och jag vill inte göra något.
"I'm my own worst enemy, Don't let me get me!"
Jadu Pink, detta uttalande är så sant att du nästan förtjänar något slags pris för det. Varför inte Nobelpriset rentav!?
Men faktum är att mer pricksäkert skulle man inte kunna beskriva mitt förhållande till mig själv. Jag lägger ständigt krokben för mig själv. Men att börja tycka om sig själv på riktigt är ingen lätt match. Jag har jobbat på min självkänsla och mitt självförtroende under många år nu och det blir sakta men säkert en förbättring. Men som sagt, "Man byggde inte Rom på en dag".
Vad gör man då en dag som denna då dessa olika sidor av mig har en brottningsmatch. Jag har inget svar på den frågan. Har ni?
