realitybreakdown

Vill helst bara kura ihop mig till en boll och gråta ut den smärta jag känner i mitt bröst. Jag vet inte hur jag någonsin ska räcka. När jag ska man hitta någon som accepterar och älskar dig för den du är? Någon som satsar 100%, någon som inte ger upp och som tycker att jag är värd att kämpa för?  

Jag är rädd än en gång. Rädd att jag ska lämnas kvar ensam och behöva pussla ihop det där jävla hjärtat ännu en gång. Jag vet att jag klarar mig fint ensam, jag vet att jag inte behöver någon för att kunna leva med mig själv. Men, mitt hjärta har sagt en sak. Mitt hjärta vet vad det vill och vetskapen om att jag klarar mig fint och kommer över vad som än må ske förändrar inte det faktum att jag i sådana fall kommer att tvingas till att lappa ihop mitt hjärta en gång till. Hur svårt ska det här vara egentligen? 
Varför är det så svårt att älska mig? Jag förstår inte.