realitybreakdown

Det har varit några dagar från helvetet och än är det inte över. Just nu svävar jag runt i limbo. Det är bara tomt. Jag kan inte vara ledsen, jag kan inte vara glad. Jag kan inte planera något och jag kan inte slappna av. Jag går runt som ett spöke. Plötsligt kanske jag blir påmind om min nuvarande situation och det känns varje gång som en kniv i mitt hjärta. Jag känner att pulsen ökar, jag får en obekväm känsla i magen och mina händer börjar skaka. Det är som en ständig känsla av nervositet och oro. Jag har ingen ork till någonting och vill inget annat än att sova, sova för att glömma bort smärtan och fly bort från allt, om ändå för bara 10 minuter så är det värt det.

 

Varje gång det plingar till i mobilen så tänds lika delar fruktan och lika delar hopp inom mig. Mina nerver är lika trasiga som mitt hjärta. Mina ögon värker av alla tårar. Min kropp värker efter närhet och värme. Min hjärna spelar upp olika scenarion om och om i mitt huvud. Jag drömmer mig tillbaka till när allt var annorlunda och jag har nog aldrig önskat något så innerligt som jag önskar nu att jag kunde vrida tillbaka tiden. 

 

Det finns så mycket jag vill. Så mycket jag vill säga och så mycket jag vill göra. Det är så mycket känslor, viljor, förhoppningar, drömmar och tankar jag vill förmedla. Jag har försökt att nå fram, men jag möter en mur. Jag bara hoppas, önskar och ber att lite av det når fram i tid. 

 

Ingenting känns meningsfullt längre. Jag ser inte längre fram emot att möta framtiden, då den kanske är utan dig. Och utan dig blir allt tomt. Min framtid, mitt liv och mitt hjärta. 

 

Jag vill kunna vara stark, men just nu känner jag mig som en liten skit. Jag vill kunna säga till mig själv att vad som än händer så kommer jag att klara det. Men just nu är jag oförmögen till det. Det känns mer och mer som hela jag hänger i en skör liten tråd. Någon kan antingen hissa upp mig och krama om mig, eller klippa av snöret och låta mig falla i backen och gå i tusen bitar. 

 

Jag inser att vi båda haft våra tvivel, vi har tillsammans mött en del motgångar som ett par. Men jag har ändå inte för en sekund någonsin trott att vi inte har en chans, jag har aldrig för en sekund övervägt att det inte skulle vara värt att kämpa för oss. För jag har sett vad vi faktiskt har och jag har alltid varit övertygad om att med tid, tillit och engagemang så skulle vi bli (som jag uttryckt det förut) ostoppbara och jävligt awesome. Stålmannen och Super Woman liksom, ett dreamteam. 

 

Så, vad säger du? Varför inte en fresh start och sikta mot stjärnorna den här gången..?!