realitybreakdown

Alla går vi igenom resor. Varje dag lär vi oss något nytt och de flesta av oss försöker att använda vår nyfunna kunskap för att växa. Jag inser och är medveten om att väldigt mycket har hänt de senaste åren i mitt liv. Händelser och perioder som hjälpt mig mycket till att växa och forma mig. Men jag inser också att det är skört. Precis som så mycket annat i livet, så kan det gå sönder. Allt jag har byggt upp kan raseras.

Därför måste jag hela tiden fortsätta att växa samt stärka och skydda det jag har byggt upp. Jag ska inte sticka under stolen med det faktum att jag är rädd. Ärligt talat livrädd för att det ska hända.

Jag är rädd att jag lägger för mycket av mig, d.v.s det jag byggt upp, i någon annans händer. Och det är långt ifrån säkert att denna någon skulle förstå hur mycket jag faktiskt satsar och hur mycket som står på spel.

 

P.g.a saker som hänt har jag fortfarande svårt att lita på människor. Jag är livrädd att mitt hjärta än en gång ska användas som en leksak. Jag är livrädd att jag än en gång ska utnyttjas. Jag är livrädd för att mitt självförtroende, min glädje, jag; än en gång ska brytas ner. Om jag skulle tillåta något av detta att ske igen skulle jag aldrig kunna förlåta mig själv. Men samtidigt så vet jag också att man måste våga satsa för att vinna. 

Alla hoppas vi väl på att få gå igenom livet som en vinnare någon gång. Så jag antar att det jag försöker säga med detta är att jag just nu sitter med lottoremsan i handen och bara väntar på att få höra om jag har den vinnande kombinationen eller ej. 

 

Jag har varit arg idag. Först arg, sedan ledsen, sedan besviken för att sedan bli arg igen. Nu finns varken ilska eller sorg kvar. Besvikelsen finns kvar, men det jag främst känner är rädsla och ett lugn. Ett accepterande. Jag skulle kunna act out med alla mina känslor men inser att det skulle bara vara att sjunka till en nivå som jag inte vill befinna mig på. Jag får bara hoppas att den jag är, den Emelie som jag vill, försöker och önskar vara, räcker. Acceptera saker för hurdana dem är. Även om det kanske i slutändan betyder att jag inte räckte.

 

Jag må vara rädd. Jag må vara känslosam och ibland irrationiell. Men jag kämpar, jag är villig. Jag inser vad riskerna är men det skiter jag i för jag anser att det är värt det. Jag är med till 100%, frågan är bara..Är du det?