realitybreakdown

När man inte sitter på toppen finner man ibland sig själv framför Google där man letar efter någon som upplevt eller upplever liknande saker som du själv. Att göra detta och sedan hitta en sida där andra människor ifrån världens alla hörn beskriver EXAKT samma situation du sitter i är lite av en tröst. Plötsligt känner man sig inte så ensam längre. Plötsligt inser man att vissa saker inte ligger i ens egna händer. Din situation kanske inte är självförvållad.

 

Att vara osynlig kan vara en av de mest smärtsamma saker någon människa någonsin kan uppleva. Den kavalkad av känslor som medföljer är bördor alltför tunga för någon ensam människa att bära. Man känner sig ovärdig, värdelös, oälskad, meningslös. A waste of space and air. 

Ingen ska någonsin behöva känna så. Alla är vi unika och har ett värde bortom något annat. Smörigt och klyshigt sagt, men ack så sant. Lägg aldrig ditt liv helt komplett i händerna på en annan människa. Det spelar ingen roll hur mycket du litar på denna person. Det spelar ingen roll hur länge ni känt varandra. Du måste kunna stå stark ensam, du måste behålla din egen integritet, du måste ha uttrymme till att vara dig själv. Risken att fastna i en nedåtgående spiral är alltför stor. Jag har vid ett flertal tillfällen fastnat i en sådan spriral. Jag har varje gång jag kommit ur den och kämpat mig uppåt lovat mig själv att aldrig hamna där igen. Men jag är en känslomänniska. Jag går dit mitt hjärta leder mig. Riskerna är lika stora varje gång men jag gör det. Jag kastar mig utför stupet och ger hela mig.

 

"I wear my heart on my sleeve", är ett runtkastat uttryck. Men faktum är att det stämmer. För mig är det verkligen så. Även om jag intalar mig själv att vara försiktig, att vara på min vakt, att inte vara så öppen med allt så funkar det aldrig. För sådan är jag inte, punkt.
Jag är som en öppen bok. Jag ger mitt allt. Hela mitt hjärta och hela min själ. P.g.a detta är jag en känslosam person. Jag styrs lätt och enkelt av mina känslor, även när det inte är det bästa. Vissa personer skulle se det här som en svaghet. Vissa skulle trampa på mig, manipulera mig och utnyttja mig p.g.a detta. Allt detta har hänt. Och händer fortfarande till och från, jag antar att det inte går att komma ifrån. Men det faktum att jag tillåter det hända måste ändras. Och där kommer vi tillbaka till inledningen på detta inlägg, roten av det jag vill få ur mig. 

 

Min självkänsla och mitt självförtroende är bräckligt. Jag är alltför beroende av andra människors bekräftan och uppmuntran. Så till den milda grad att istället för att stå på mig så låter jag andra människor trampa på mig eller få mig att känna mig osynlig. Det är det här som måste förändras. Visst, de människor som gör mig illa kanske själva behöver ta sig en funderare på sitt beteende, men där är jag maktlös. Den enda som kan förändra dig är du själv. Så jag får helt enkelt börja i min egen ände.

 

Nära människor har vid flertal tillfällen sagt att de ser mig som en stark person. Visst, jag är här. Jag lever livet och gör mitt bästa. Men sanningen är att inombords pågår det ofta ett krig och återhämtningsprocessen är ibland mycket längre än vad många kanske anat. Lite av en motsägelse till mig själv då jag påstår att jag är en känslomänniska och bär mina känslor utanpå kroppen. Men lyssna, jag vill också att människor i min omgivenhet ska vara lyckliga. Jag vill aldrig vara orsaken till negativa känslor. Inom mig kan det rasa en storm av känslor som kanske senare får utlopp på andra sätt, men utåt sett är jag kanske synbart lugn. Allt för att jag inte vill vara till besvär. Allt för att inte orsaka obehag hos någon annan. Detta är dock något som allt som oftast brukar vara reserverat för människor som jag inte känner, som jag inte litar på eller människor som jag känner att jag inte kan vara mig själv med. Det finns liksom inte utrymme för hela mig med dem. Eller så har dessa människor redan en fast bild av hur Emelie är och jag är alltför trött för att ens orka ändra den och visa dem den riktiga Emelie. 

 

Det värsta är väl ändå när det förväntas av en att vara glad och pigg hela tiden. Vid minsta avvikelse från detta beteende stämplas man som "sur hela tiden" eller en tråkig bitch. När man gör sitt yttersta för att slappna av och vara sitt vanliga glada jag och stå på sig, men det enda som läggs på minnet är den där dåliga dagen du hade för en vecka sedan eller ditt klagomål på de sena tågen. Ja, vad som helst. Va? Men alla andra dagar då? Alla andra konversationer? ALLT? Vad hände med det? 

Med nära vänner och familj kan jag slappna av. Allt kommer fram, bra som dåligt och hela Emelie får plats. Där kan mitt hjärta lyckligt bulta på armen utan någon fara för att någon skulle "råka" trycka en kniv i det, slå lite på det eller sparka det. Så sensmoralen av detta är helt enkelt; Omge dig med människor som får dig att må bra och ger dig utrymme att vara dig själv på både gott och ont. 

 

Rörigt blev det, precis som mitt inre är många gånger. Men det skiter jag i. Ta det för vad det är. 
Nu ska jag gå och laga mat och sjunga som en tok, kanske bränna av några "snygga" dansmoves i köket till allas beskådning, precis som den riktiga Emelie skulle ha gjort!