realitybreakdown

Efter nyår följde en period med kyla. Borta var dagarna spenderade i solen på balkongen, borta var svetten, fram med jackor, mössor och allt vad du äger och har. Det dummaste är att det inte egentligen var speciellt kallt ute. Kallaste dagarna hade vi väl kanske 4-5 plusgrader. Inget för en viking från Sverige liksom. Och för att vara ärlig så störde inte kylan utomhus mig något alls. Problemet ligger i temperaturen inomhus. Just för att Shenzhen normalt sett har ett subtropiskt klimat byggs hus och lägenheter med papperstunna väggar. Ingen isolering eller något. Trapphusen är som öppna fönster och gångar mellan alla lägenheter och mellan t.ex. vår lägenhetsdörr och golvet finns flera centimeter. En flera centimeter stor öppning rätt ut alltså. Det finns dessutom INGEN värme eller uppvärmning överhuvudtaget. Inga element, ingen golvvärme, ingen isolering, INGET. Det enda källan till värme var min dator och min kropp. Inte mycket värme att ta av alltså. Jag spenderade dessa dagar med att ligga fullt påklädd med dubbla och ibland trippla lager kläder under täcket. Jag tror inte att jag kände mina fötter på 5 dagar och min näsa blev alldeles narig och torr av den kalla luften. Den blev alltså så även fast jag var varken förkyld eller hade rört den. Jag frös dag som natt och det började nästan kännas som jag hade en feber som bara inte ville släppa och bara steg och steg. Det tärde något så otroligt på mig både fysiskt och psykiskt att ständigt frysa och jag kunde inte ta mig för någonting. Jag bara satt framför datorn, sökte jobb, tittade på film och lyssnade på musik. Mestadels gjorde jag aktiviteter på datorn som inte krävde att jag använde mina händer, då 30 sekunder utanför täcket resulterade i händer gjorda av is. Jag skojar inte när jag säger att det verkligen var som att stoppa in handen i en kyl, du kände kylan som ett slag mot dig när du öppnade täcket.
”Ja ja ja ja ja, vad du gnäller! Skulle inte du föreställa en viking!” sitter ni garanterat hemma och tänker nu. Och ja, jag är en viking. Som sagt, kyla utomhus kan jag klara av. Men när det är så kallt att din andedräkt blir till ånga INOMHUS är det inte så roligt längre. Ingenting man gjorde hjälpte. Duschen var som ett tortyrredskap, golvet var som en skridskobana och varenda liten uppgift utanför täckets skyddande vrå var som en monumental utmaning. Visst, ni får gärna tro att jag överdriver eller gnäller för mycket. Men spendera själva en vecka utan era varma goa svenska hus och i en kinesisk skokartongs lägenhet istället, så ska du se att du inte är så kaxig längre.

Men något bra kom även av denna helvetes vecka. Jag fick kontakt med ett av de företagen jag varit i kontakt med när jag befunnit mig i Sverige. Jag hade än en gång hittat en av deras många annonser på nätet och sökte alltså en gång till. De nappade även denna gång och det tog inte många minuter innan jag hade en intervju/demo lesson inbokad samma vecka. Jobbet som jag sökte var alltså som engelskalärare på ett dagis. Demo lesson?? tänkte jag. Jag pratade med kvinnan som kallade sig May i telefonen och hon förklarade att jag skulle förbereda en provlektion för barn mellan 4-5år på 20 minuter. Denna demo lesson skulle jag sedan ha någon gång i slutet av veckan. Plats och tid skulle hon återkomma med på torsdagen sa hon. Shit, tänkte jag. Demo lesson alltså, hur i hela friden gör man en sådan. Vad förväntas av mig liksom? Vad kan barnen innan? Ja, man kan ju kort sagt säga att jag var mycket nervös och orolig. Min prestationsångest och perfektionism trädde fram i full kraft och jag började tvivla på mig själv. Något Jänn var snabb med att avfärda. Han stöttade mig, sa åt mig att sluta med mina dumheter och bara slappna av. Det är bara barn! Se till att ha kul med dem bara sa han. Jag insåg ganska snabbt att han hade rätt. Jag rotade igenom nätet på jakt efter inspiration och bestämde mig tillslut för att gå på den gamla klassikern, ”Head, shoulders, knees and toes” och fokusera min demo lesson på att lära barnen kroppsdelar. På torsdagen fick jag mycket riktigt ett samtal från May. Jag skulle möta henne på metro stationen Shixia kl 14:30 vid utgång C på fredagen, d.v.s. dagen efter. Okidoki sa jag och svalde klumpen av nervositet som hade fastnat i min hals. Jag hade min lektionsplan färdig men inga låtar. Eftersom Kina har spärrat varannan sida på Internet bad jag min kära syster Natalie att hjälpa mig. Hon hjälpte mig att ladda ner en hel del användbara barnlåtar på engelska och min lektion var räddad. Tack Natalie!

Den natten hade jag svårt att sova, barnlåtarna snurrade runt i mitt huvud och jag spelade upp scenariot i huvudet gång efter gång. Fredagen den 14/2 kom och tillsammans med den kom även lite av värmen tillbaka. Efter något som känts som en evighet spenderad i en kylbox. Jag tog tacksamt emot den kan jag säga. Efter att ha dubbelkollat min destination, min väska och allt annat 700 gånger åkte jag iväg mot Shixia. Det visade ju sig att denna station ligger på helt andra sidan av staden från där vi bor. Men Shixia ligger i den del av Shenzhen där vi vill bosätta oss, så om jag får jobbet så är det bara bra, resonerade jag. Jag anländer och ringer upp May som avtalat. Hon säger åt mig att vänta utanför utgång C så ska någon snart komma och hämta mig. Jag ser en annan västerländsk tjej stå och vänta utanför utgången precis som mig och jag börjar fundera på om hon kanske ska till samma ställe som jag. Mycket riktigt, efter en liten stund hör jag någon ropa mitt namn. Jag tittar mig omkring och jag ser en vacker kinesisk kvinna i en av bilarna som vinkar till mig och den andra tjejen. Vi hoppar in och hälsar på varandra. Efter en biltur på några sekunder stannar vi utanför något som ganska tydligt är ett dagis. Vi blir insläppta och får träffa rektorn på dagiset. Som de flesta andra kineser som kan prata engelska har även hon valt ett västerländskt namn. Och inte vilket namn som helst, hon heter Emily. Snyggt namn.

Hon frågar oss några få frågor om vår bakgrund; Vart vi är ifrån, om vi har undervisat förut osv. Det visar sig att den andra tjejen är från Ukraina, föga förvånande då hon bryter starkt på ryska. Det visar sig snart att det inte finns några barn på dagiset. Vi ska alltså ha vår demo lesson inför två av lärarna på skolan och rektorn själv. May ber oss att låtsas som om de är 4 år och köra på precis som vanligt. Både jag och tjejen utbyter roade blickar blandade med panik. Vi ska alltså stå och dalta och krångla med tre vuxna människor som om de vore 4 år. Jaja ok. Det är väl bara att köra tänker jag och May föreslår att jag börjar. Något jag tacksamt gör, bara för att få det överstökat liksom. Jag trycker undan min osäkerhet och bara kör. Jag lär dem låtar och rörelser. Jag lär dem kroppsdelar, jag låter dem repetera efter mig, kort sagt, jag behandlar dem som barn. Men inombords känner jag paniken växa när jag inser att jag måste fylla ut 20 minuter med dessa låtsasbarn. I min nervositet har jag gått för fort fram och förstår att jag snart har slut på material för denna ”lektion”. Men jag behöver inte oroa mig länge, rektorn räcker försiktigt upp handen och säger tack, bra det räcker. Jag lämnar tacksamt över strålkastarljuset till tjejen från Ukraina och kliver åt sidan med mina prylar. Tyvärr går det inte så bra för henne. Hennes engelska var inte så bra och hon snubblar på orden. Hennes lekar var för komplicerade, eller egentligen var det nog hennes instruktioner som var knapphändiga. Ganska snart avbryter rektorn henne och vi kan bege oss ut på innergården igen. Emily pratar med May och jag hör ordet Ruidian nämnas (uttalas TYP Rejdiän, med amerikanskt r som i red. Kanske kan kallas Stockholms r också?) och spetsar uppmärksammat öronen då jag vet att detta betyder Sverige. May översätter att Emily vill prata lite extra med mig. Inga problem säger jag och vi går åt sidan lite. Emily frågar mig lite frågor om min bakgrund inom detta yrke, hon frågar även om det är okej för mig att pendla så långt, hon förklarar även lite mer om vad själva tjänsten innebär. Jag förklarar min bakgrund, nämner att vi ska flytta så fort som möjligt och lyssnar uppmärksammat på detaljerna om tjänsten. Allt verkar bra, hon verkar nöjd med mina svar och jag håller tummarna inombords för att jag just rott hem ett jobb. Emily pratar en stund med May och efter en stund tackar vi för allt och går tillbaka mot bilen som väntar på oss. May säger till mig att hon kommer att maila mig kontraktet och alla detaljer senare under dagen och mitt hjärta tar ett extra skutt. Kontrakt?! De vill alltså anställa mig? Jag har fått ett jobb om jag vill? Jag tackar så mycket och lovar att kolla min mail ofta under eftermiddagen och kvällen. Jag åker hem med en känsla av triumf. Jag klarade det. Jag övervann min egen osäkerhet och jag skaffade mig ett jobb på mindre än en vecka från att jag började söka. Helt otroligt när man jämför med min jobbsökshistoria i Sverige. Över 100 sökta jobb på 4-5 månader som endast resulterat i tre svar totalt, alla negativa. Jag kommer hem med de goda nyheterna och bänkar mig framför datorn för att invänta mailet med kontraktet. Jänn är så klart lika glad som jag och nu ser vi äntligen glimtar av det liv som vi önskar oss. Eftersom jag precis har fått jobb och det dessutom är alla hjärtans dag vill vi fira på något sätt. Tyvärr jobbar Jänn till sent på kvällen och vi bestämmer oss därför för att fira på lördagen istället. Jag skickar de glada nyheterna till familj och vänner på Skype och alla grattar mig hjärtligt. Äntligen! Äntligen är jag en människa igen, med ett jobb och en egen inkomst.

Lördagen kommer och efter Jänn slutat jobbet (ja, han jobbar 6 dagar i veckan) åker vi först hem till hans mamma för att lämna lite prylar. Vi köper med några öl och bestämmer oss för att dricka dem innan vi åker lite senare. Kylan har än en gång återvänt och Yoyos lägenhet är som en stor fryslåda. Det ångar ur våra munnar och vi behåller våra jackor på. Mina händer, fötter och min näsa blir till isbitar och jag känner hur håren står upp på hela min kropp när frysrysningarna går genom min kropp. Efter en extremt tråkig stund med tv-tittande stänger Jänn äntligen av TV:n och sätter på musik istället. Vi dricker upp våra öl medan Jänn byter kläder och gör sig i ordning. Vi ger oss iväg på den långa resan till andra sidan av staden, glada över att kunna hitta på något tillsammans. Ölen gör sig påmind hos Jänn som blir akut kissnödig precis innan vi kommer fram. Vi skyndar bort mot toaletterna vid barerna och jag väntar utanför. När jag står där och mest tittar bort i fjärran och ner i marken för att inte möta folks blickar tycker jag att jag känner mig iakttagen. Jag tittar upp och precis innan Jänn kommer tillbaka ser jag en man i medelåldern stå och titta på mig. Han bara står där och tittar. Jag struntar i honom, tar Jänn i handen och vi går genom den långa raddan av barer i jakt efter en plats att sitta på.
När vi så har gått igenom hela genomfarten men fortfarande inte kommit fram till ett beslut om vart vi vill placera våra bakändar vänder vi oss om för att helt sonika ta ett nytt varv förbi alla barer. Men hör och häpna, precis när vi vänder oss om står mannen där. Blängsylte-mannen från ingången. Han har tydligen stalkat oss hela vägen igenom barerna. Han frågar Jänn något på kinesiska, Jänn ser allmänt förvirrad ut och t.o.m. jag kan förstå att han svarar VA?! Mannen upprepar frågan och Jänn svarar nej och drar mig vidare. Jag har bara storögt stått och tittat på medan detta märkliga scenario utspelat sig framför mig. Nyfikenheten bränner i mig och jag kan äntligen fråga Jänn vad denna främling ville. Först hade han tydligen frågat om han och ”hans vänner” kunde bjuda oss på några drinkar. Jänn som var helt oförberedd på den frågan svarade med ett ärligt och uppriktigt VA?! Mannen hade då sedan omformulerat frågan en aning och frågat om han kunde få köpa några drinkar åt mig. Jänn hade då självklart svarat nej och fortsatt med att gå därifrån. Ja herregud. Hur dum är man om man går fram till två personer som ganska tydligt är ett par och frågar killen om man får köpa drinkar till tjejen? Det kan inte ha varit många hjärnceller på plats där inte. Otroligt surrealistisk situation och jag hade svårt att hålla mig för skratt när jag tänkte på det under kvällens gång.
Men kvällen fortlöpte utan flera creepy dudes eller konstiga frågor. Vi hade trevligt som vanligt och stöp huvudstupa i säng när vi väl kom hem runt 4 tiden.
På måndagen skulle jag börja mitt nya jobb så söndagen blev ägnad åt planering av lektioner och andra allmänt lugna och avslappnande aktiviteter.