realitybreakdown

Så, vart var jag?
Just det, svett. Anyway, efter middagen fick jag äntligen chans att få duscha och sanna mina ord, jag klev ur duschen med en känsla av att vara pånyttfödd. Sängen var mycket inbjudande den kvällen. Dagen efter väntade nya äventyr. Jag och Jänn åkte ner till centrum och strosade omkring. Vi hittade ännu en liten nöjespark och kollade igenom den. Roade oss också med att kolla på folk som kollade på oss. Tro mig, när du för 97875612865198509172387461987538632938 gången möter människor som antingen nyligen fått ögonen i present eller käkat överdrivna mängder blängsylta är det otroligt frestande att göra någon liten käck hälsning eller grimas tillbaka. Man vänjer sig till viss del, men en del människor är bara för mycket. Oavsett lär man sig att stänga av den delen av hjärnan, man liksom ignorerar dem per automatik. Jag och Jänn hittade ännu en arcade som hade basketspelet och körde några rundor. Smockfull med folk, utan ac och med typ 27 grader ute så var arcaden föga förvånande mer liknande en ångbastu än något annat. Som bekant är jag från Sverige, landet där vi har kyla och mörker ungefär 80% av året, så naturligtvis började svetten drypa från mitt huvud. För det är just det, jag svettas i princip bara från hårbotten och ansiktet. Resten av kroppen är så klart också svettig, men inte i samma utsträckning som huvudet. Hade det inte varit för det overall ofräscha intryck som jag gjorde skulle man kunna tro att jag var nyduschad. Men usch, nu släpper vi det här. Varför skriver jag ens detta? Ni behöver inte veta…

Anyway, vi går vidare, strosar runt lite utan något speciellt mål. Köper oss en glass, tar några selfies på en bänk och har det bra. Äter lite mat och bestämmer oss för att åka vidare. Vi åker till något ställe som kallas för Coco Park som tydligen är innestället i Shenzhen med mycket klubbar och barer. Det är fortfarande tidigt och efter en snabb koll genom barerna som i princip var folktomma bestämmer vi oss för att köpa några billigare öl på en mataffär och dricka innan vi går dit. Efter många om och men hittar vi en mataffär med de kylda ölen väl undangömda längst bak i butiken. Vi köper våra öl och sätter oss på en bänk för att dricka dem. Vi korkar upp, skålar och klunkar i oss den ljusa kinesiska ölen. Vi pratar om allt möjligt och kikar lite på folk i vår omgivning. Vi ser hordar av yngre ungdomar som ser ut att ha party i sikte, vi ser en äldre man som är så full att han knappt kan stå upp, vi ser en ensam vakt patrullera runt och se uttråkad ut, vi ser en ung mamma som går efter sin lilla dotter som av allt att döma precis lärt sig gå, vi ser unga män och kvinnor dricka kaffe och skratta, vi ser familjer skynda över platsen pratandes på snabb och hög kinesiska. Vi ser lite av varje från vår lilla plats.

Producerat på "selfie-bänken".

 

Snart är ölen slut och både jag och Jänn suktar efter ännu lite mer. Han springer och köper en till för oss att dela på, som färdkost. När vi så styr kosan mot en av barerna längre bort. När vi kommer fram är det betydligt livligare och vi tar plats vid ett av borden. Hack i häl kommer en anställd, fixar fräscht ljus på bordet och ger oss drinkmenyn. Jänn snackar lite med honom på kinesiska och jag sitter och insuper hela omgivningen och dess atmosfär. Vi beställer två st fatöl och njuter av dem i den dunkande musiken. Jag känner mig levande och lycklig. Vi sitter och småpratar, dricker och diggar till musiken. Jag ser många andra västerlänningar för första gången sedan jag anlände till Kina och känner mig heller inte uttittad för första gången sedan jag anlände till Kina. Vi hade i alla fall en mycket trevlig kväll med några tequila och öl. Vi tog lite nattamat på McDonalds och tog sedan en taxi hem. Jänn somnade ganska omgående på min axel och det blev upp till mig att hålla mig vaken för att således kunna väcka Jänn när chauffören behövde riktlinjer. Vi kom hem, tog en dusch och somnade skönt i sängen. En lyckad kväll.

Resten av veckan avnjuts tillsammans med lite olika utflykter. Vi åker till Dafen Oil Painting Village, vi åker till Walmart för första gången i mitt liv, vi myser hemma, vi äter en massa god mat, ja kort sagt så har vi det himla bra. Vi träffar även Zixiang och Donian igen och går till samma nöjespark i centrum som jag och Jänn besökt. Vi spelar lite mer basket, kollar runt lite och går tillbaka in till centrum. Vi går in i typ något som jag skulle kalla för food quarter. Det är smockfullt med små restauranger, matstånd och take-away luckor. Alla dofter blandas med musik och prat från alla håll. Ett riktigt kaotiskt ställe. Jag gillar det. Vi kollar runt på den nedre våningen där bl.a. en restaurang med två killar har en lite annorlunda approach till att locka folk genom att i bar överkropp dansa och sjunga över grillarna. Tyvärr lyckas nyfikna jag kolla den ena killen i ögonen och han får snabbt syn på min ljusa kalufs i havet av kolsvarta huvuden. Han börjar försöka ”locka” mig till honom för att köpa en av hans berömda grillspett men jag viker blygt undan blicken och fokuserar på en annan punkt medans vi styr kosan mot andra våningen av detta underbara kaos. Andra våningen är precis som undre våningen fast om möjligt ännu trängre. Det är mer folk på mindre yta och jag håller krampaktigt fast i Jänns hand för att inte tappa bort honom. Samtidigt som jag har fullt upp med att titta på allt spännande runtomkring mig. Ägarnas säljsnack blandas med folkskarans vilda tjattrande på kinesiska. Vi passerar stånd efter stånd som säljer allt ifrån dumplings till kycklingfötter och grillspett. Jag ser till att inte möta någons blick i rädsla att bli fångad av dem och deras säljsnack. Vi skyndar förbi och beger oss upp ännu en våning.

Här uppe råder en mycket lugnare stämning. Mitten av det stora rummet är fullt av bord och stolar, där merparten är fyllda med människor som sörplar i sig sin mat. Runtom väggarna i rummet finns det restauranger. Här kan man heller inte betala med pengar, utan man måste ladda ett kort med pengar som man kan använda i alla restauranger som betalningsmedel. Sedan är borden och stolen i mitten gemensamt space för alla restauranger. Vi fixar ett kort och beger oss runt för att hitta något passande att äta. Jag som älskar dumplings föreslår en dumplingsoppa och det slutar med att vi köper en nudelrätt och en dumplingsoppa. Zixiang och Donian köper en kyckling och ägg rätt och vi sätter oss vid ett av de få lediga borden som finns och äter den goda maten. Vi går sedan vidare mot ett väldigt speciellt café som finns i hörnet av det stora rummet. Man måste betala ungefär 10kr var för att få ett passerkort så man kommer in. Man får sedan vara där inne i en hel timme. Vi fick en enklare maträtt gratis och jag undrade nu vad vi alla skulle välja att dricka och vad det skulle kosta. Men det visar sig att vi inte behöver betala något mer. Vi får dricka vad vi vill, gratis. Det finns kaffe, te, juice, läsk, slush, ja allt man kan tänka sig. Och det finns dessutom, till min stora lycka, gratis mjukglass. Allt detta för ynka 10kr var. Helt otroligt.

Efter denna ofattbara lyx beger vi oss vidare för att spela lite biljard. Jag och Jänn spelar några partier, jag suger inte mer än vanligt och lyckas vinna åtminstone ett av partierna. Donian och Zixiang har bordet precis bredvid oss och plötsligt hör vi ett högt klirr. Donian har råkat göra en klassiker. Slå kön upp i en av lamporna. Hon fnittrar lite och tittar sedan förskräckt på den trasiga glödlampan och de små glasskärvorna som trillat ner på bordet. Vi hjälper henne att borsta undan det, skrattar åt det hela och fortsätter vårt spel. Vi byter, så jag och Donian får spela mot varandra och grabbarna kan få någon slags prestigematch inne i hörnet. Jag och Donian har riktigt kul, vi är sådär lagom värdelösa och skrattar oss igenom det mesta av spelet.
Vi ger oss sedan av i jakt på nya äventyr att ägna oss åt.

Efter långa diskussioner och funderingar om vad vi ska hitta på bestämmer vi oss för att bege oss till ett stort köpcenter som heter Mix C och dricka några öl tillsammans. Efter en relativt lång promenad närmar vi oss Shenzhens högsta byggnad som ligger precis bredvid Mix C. Vi träder in i folkmyllret och styr kosan mot närmaste mataffär för att inhandla vår dryck. Tyvärr bli vi besvikna av det vi finner. Detta är en finare mataffär med högre priser och mindre valmöjligheter när det kommer till kylda öl. Jänn frågar en av de anställda som hänvisar till ett Walmart som tydligen inte ligger långt därifrån. Jag tittar ner på mina värkande fötter och ber inombords om ursäkt för fortsatta plågor. Men det visar sig att våra herrar är riktiga gentlemän och föreslår att vi tjejer går och sätter oss ovanför den inbyggda isrinken på högsta våningen och väntar på dem. Sagt och gjort, grabbarna vänder på klacken med löften om att köpa saker som vi tycker om. Jag och Donian beger oss arm i arm uppför alla våningar i jakt på en sittplats. Vi kommer tillslut fram och slår oss ner. Vi pratar om allt möjligt, hon är nyfiken och vill gärna öva på sin engelska. Vi har jättetrevligt. Vi tittar på människorna med varierande talang glida runt nere på isen. Några är tydligt tränade; gör pirutter och annat häftigt. Andra försöker att ”gå” runt på skridskorna. Barnen åker runt med alldeles för stora vuxenskridskor, men det hindrar dem inte. Våra män anländer en stund senare med en stor kasse från Walmart. Jänn ser busig ut när han säger, kolla vad vi har köpt till dig, och drar upp en stor glasflaska med öl. De har köpt 3st stora öl och en Baccardi Breezer. De har även köpt en massa mat för i princip inga pengar alls. Jag gör stora ögon när jag ser prislapparna. 10kr för en megaportion med ris, grönsaker och biff. Helt otroligt. Vi äter, dricker och skrattar.  Vi tar massor med fåniga kort och skrattar så folk börjar vända sig åt vårt håll. Men klockan börjar bli mycket. Efter en hel dag med äventyr är vi trötta. Vi packar ihop våra grejer, kastar vårt skräp och beger oss ner mot lägsta våningen som är ansluten till tunnelbanan. Vi säger hej då på perrongen då vi ska åt olika håll och lovar att träffas så snart som möjligt igen.

To be continued...