realitybreakdown

Fy fan vad trött jag blir. Jag vet inte vad jag hatar mest. Mina fötter eller dagens skor. Jag har s.k. hålfot, även kallat högt fotvalv. Mina fötter har alltid varit på detta sätt men jag har de senaste åren haft stora problem med att hitta skor som passar. Det spelar i princip ingen roll vad för slags skor det är, alla stramar så hårt på ovansidan av foten att jag får kramp i hela fötterna. Ofta kan jag inte ens få på mig skon eller stänga den för att jag tydligen har ett mindre Mount Everest på ovansidan av foten. Ibland kan det också vara så att det är just bara själva "påklädningen" av skon som är problemet. När man brottats med skon i 10min och svetten rinner och den sedan sitter jättebra på foten blir man lite sur. Värt slitet? Nej. Det slutar med att man tar flera storlekar för stora skor för att få på sig skiten och går runt med skavsår lika stora som Texas varje gång man använder dem.

Jag är fullt medveten om att jag de senaste åren svällt på de flesta fronter och skulle hålla med, om någon kallade mig fet. MEN. Det finns INGET fett på mina fötter. De ser precis likadana ut.
Så min fråga är helt enkelt. Har dagens skor blivit mindre? Är det inte meningen att vi med högt fotvalv ska kunna köpa samma skor som alla andra?
Är någon med motsatsen till detta, d.v.s. plattfot som upplever liknande skorelaterade problem?
Ska man nu börja få komplex för sina fötter?
Vad är nästa steg i denna utveckling? Att vi med lite "annorlunda" fötter måste gå till speciallaffärer och få våra skor specialsydda åt oss?

Jag har aldrig haft något emot mina egna fötter. Tycker alltid att de varit symmetriska, mjuka, fräscha och relativt estetiskt tilltalande..overall fungerande bra fötter. Men nu tvingas jag nästan till att hata dem eftersom de blivit ett problem för mig. Tråkigt.

Den stora anledningen till detta mindre utbrott är att jag under denna ljuvliga "vårdag"(?) skulle gå en promenad med min kära hund. Ska snöra på mig mina knappt använda Reebok Easytone och gå ut. Utan "sporthandelsnissen" på Stadium som snörar upp skorna inser jag snabbt att bara att få på sig skorna är svårt. När jag väl fått på mig skorna känner jag såklart att dom sitter extremt stramt över foten. Detta resulterar också i att skosnörena är för korta. Jag kan knappt knyta dem men gör några provisoriska knutar iaf. När jag sedan går ut känner jag efter ca 100m att jag redan har kramp i hela båda fötterna. I ren stönighet vägrar jag vända för att byta skor och "utmanar" skorna i riktig Gladiatoranda. "Ni ska sitta som JAG vill det, för JAG har köpt er", liksom.

Efter 200m går ena skosnöret upp för första gången. Jag böjer mig ner och ska försöka knyta om snöret, men lättare sagt än gjort. Med en hund som är nyfiken på ALLT och drar som en bulldozer och skosnören som är 3,5mm långa var det en utmaning. Men jag lyckades och kunde gå vidare på mina alltmer krampande fötter. I samma takt som krampen i fötterna tilltar bubblar ilskan upp inom mig. Jag ser framför mig hur jag tänder en trevlig liten januaribrasa med skorna i på gräsmattan utanför lägenhetshuset. Jag ser hur jag tar skorna en efter en och kastar dem så långt jag bara kan ut i en sjö. Med andra ord, i mitt stilla sinne har ett förakt för dessa tortyrskor fötts.

Och inte nog med att fötterna gör ont som i helvete så måste jag tampas med skosnörena som går upp varannan minut. Ni som känner mig vet att jag inte direkt skulle vinna pris i någon tålamodstävling. Och det är precis såna här störande, irriterande och jobbiga saker som detta som kan få mig att "go bananas". Det är också i vid såna här tillfällen som jag blir sur och arg på ALLT. Medans jag går känner jag att jag är förbannad över all jävla is som täcker 90% av Lorensbergs yta. Jag blir förbannad på Gudrun för att hon drar. Jag blir förbannad över att solen lyser mig i ögonen. Jag blir förbannad över att ungarna på dagiset jag passerar skriker som apor. Jag blir förbannad över att mina byxorna har bestämt sig för att sitta helt fel. Jag blir förbannad över folk som kör som idioter. Ja, jag blir förbannat på allt.

När jag sedan äntligen är hemma är jag helt redo att hämta den största kökskniven vi har och gå lös på skorna, men sansar mig när jag inser att skorna kanske kan skänka glädje till någon annan. Någon som har "normala" fötter. Så om du läser detta och är intresserad av ett par knappt använda Reebok Easytone i storlek 38,5, hör av dig. Vill dock inte sälja skiten för billigt då de praktiskt taget är oanvända och kostade mig 998kr, någon jävla glädje ska jag väl få av dom. Men för en femhundring är dom dina!

Nu kanske ni undrar varför jag köpte skorna från första början. Och ni undrar säkert också om jag inte provade dom i affären innan jag slog till. Men jo, det gjorde jag. Men som sagt, med en "sporthandelsnisse" som snörar upp skorna och kör sin salespitch blir man lättövertalad. De satt bättre i affären och jag intalade mig själv att de skulle mjuka upp sig efter mer användande. Detta är säkert fallet men jag har helt enkelt inte tålamodet att vänta på att skorna ska bli "mjuka", och mina fötterna är ju fortfarande "missbildade". Så nu ska dom ut, på ett eller annat sätt.

Nu, några timmar efter denna smärtsamma och humörförstörande promenad är jag inte arg längre. Men be mig inte gå i hallen och se eländet igen, för då kanske kökskniven åker fram.