realitybreakdown

Ja det kan nog vara så.
Jag kan inte klara mig igenom en enda dag utan att göra det. Jag känner abstinensen komma krypande i form av kallsvettningar och darrningar. Hela världen blir till en suddig Picassotavla och jag vet inte vad som är upp och ner.

Är det så det känns när man är riktigt beroende??

I sådana fall, ställ upp mig på raden för arkebusering för jag är skyldig.

"Men vad är det hon är beroende av?" Undrar ni då..
Har hon börjat röka eller snusa, eller har hon kanske gått och gjort en Jeanette och fastnat i energidrycksträsket?
Om det är så kan ju Powerking´s tillverkare bara skrika Hallelujah och prisa sin taurin Gud för att ännu en stackars själ har klibbat sig fast i sötslisken.

Men nej.. Inget av detta plågar mitt sinne. Om sanningen ska fram så är det faktiskt inget som plågar mig. Snarare tvärtom, det fyller mig med glädje och lycka (men det är väl kanske det ett beroende oavsett vad man är beroende av framkallar).

Men nu kommer det, den stora sanningen, min blottning för er, the big reveal!
Jag är beroende av.......musik.

Höhö är ledsen att göra er besvikna om ni hade hoppats på något mer dramatiskt men så är det...

Kan inte klara mig igenom en enda dag utan att få lyssna på musik. Man kan nästan säga att jag knarkar musik.
Det som är så skönt med detta beroende är att man slipper obehagliga bieffekter så som t.ex. cancer eller skrumplever, man kan bara fortsätta att helt hämningslöst njuta av sitt beroende.

Jag är en stor allätare när det gäller musik (till skillnad från mat) och mitt beroende kan bli stillat av många olika artister och band men just nu har en specifik artist tagit överhanden och greppat tag om mig.

Salem Al Fakir!

Jag kan inte sluta att lyssna på hans underbara musik. Han är ett musikaliskt geni helt enkelt. Hans nya skiva "Ignore This" är helt enkelt brilliant och är som en orgasm för öronen.
Prova ni också vettja! Mem det är klart, alla kanske inte kan uppskatta hans otroliga talang, även fast det är svårt att förstå i min värld och verklighet.