realitybreakdown

Under mina tidiga tonår gick jag på Dansstudion i Karlstad. Jag dansade streetdance. Jag tror att jag gick där i två eller tre år, minns inte exakt längre då det är så otroligt länge sedan. Streetdance har alltid legat mig varmt om hjärtat och jag var ledsen över att jag tvingades sluta. Ända sedan jag slutade för alla dessa år sedan har jag alltid suktat efter att få börja igen. 

 

Jag studerade ju som bekant vid danslinjen på Sundstagymnasiet så dans fortsatte jag med, dock inte streetdance. Jag hade fullt upp med dansen i skolan och mitt egna dåliga självförtroende så jag tänte inte ens tanken på att ta en streetdance kurs utanför skolans salar. Men längtan fanns alltid där. Jag minns hur upprymd jag blev varje gång vi fick in gästlärare på skolan och fick några lektioner med streetdance. Äntligen skulle jag få känna på stilen som en gång fick mig att börja dansa. Åren gick och plötsligt var gymnasiet slut. Ibland önskar jag att jag kunde gå tillbaka i tiden och genomföra gymnasiet med huvudet och självkänslan jag har nu. Jag hade jobbat ännu hårdare och blivit en mycket bättre dansare. Jag önskar också många gånger att jag följde min dåvarande tanke om att söka till ett års danslinje på Folkuniversitet i Kristinehamn, jag hade kunnat komma in. Jag bara vet det. Men, någon sa till mig att det var en dålig idé. Någon som egentligen inte borde få haft någon röst när det gällde min framtid. 

 

Nej, jag har aldrig haft i tankarna att bli en professionell dansare eller att jobba som det. Men jag hade gärna haft det som ett intresse, en hobby. Gått på några lektioner i veckan, kanske bli med i någon liten dansgrupp med likasinnade. 

 

Men så sitter jag här nu. Snart 26 år, lönnfet och ovig. Har inte dansat sedan gymnasietiden och känner mig otroligt ringrostig. Nu kan jag inte hjälpa att känna att det är för sent. Jag känner mig för gammal för att ta upp det på nytt, men framförallt är jag för feg. Jag vet vad för slags värld dansvärlden är. Bitchblickar, avundsjuka och en ständig känsla av att allt är en tävling. Jag vill inte ha något av det där. Det jag vill ha är genuin dansglädje. Göra det för att man njuter av det och tycker att det är otroligt roligt. Helst med likasinnade personer som jag själv som kanske också drömmer om att få "komma tillbaka" in i dansvärlden. Men vart hittar man dessa människor? Finns det någon där ute som jag? Någon som drömmer om att få dansa någon kväll i veckan med ett härligt gäng bara för att det kul? Någon som också är rädd, osäker och feg? 

Kanske man skulle sätta upp någon slags kontaktannons? 

 

Känner ni någon som detta eller är kanske rentav du en av dessa människor. HÖR AV DIG!